Festen

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Mads Mikkelsen med Thomas Vinterberg under inspelningen av En runda till.
Foto: Samuel Goldwyn Films
Förra året blev jag tillfrågad att lista vilka filmer och serier jag ansåg vara de bästa jag någonsin sett. På första platsen hamnade Festen av Thomas Vinterberg. Det är en av de existentiellt starkaste filmer jag sett.

Festen är nämligen en film som ytterst handlar om sanningen, och vad vi är beredda att göra för att få den sagd – och vad vi är beredda att göra för att slippa höra den. Inte att undra på att filmen blev omåttligt populär i gamla Östeuropa, som kunde känna igen sig såväl i behovet av sanning som i mångas ovilja att se sanningen.

Nu är Thomas Vinterberg aktuell igen, och också denna gång är det ännu en gång en film med starkt existentiellt tilltal, Druk (”En runda till” heter filmen på svenska, även om jag själv föredrar att direktöversätta danska titeln, ”Drucken”). I filmen experimenterar fyra slitna och uttråkade, medelålders gymnasielärare huruvida alkohol kan ge dem tillbaka den livsglädje de förlorat. På ytan handlar filmen om alkohol, men som i alla Vinterbergs filmer finns en helt annan, underliggande tematik. Vad är det att leva ett meningsfullt liv? Vad är vi redo att göra, betala, för att göra det? Och vilka blir konsekvenserna? Citatet av Sören Kierkegaard i början av filmen är en nyckel: ”Vad är ungdom? En dröm. Vad är kärlek? Drömmens innehåll”. Vi önskar alla att leva livet fullt ut, men märker snart att det är svårt. Vi fastnar liksom filmens huvudperson Martin i vardagens mönster och trivialiteter; jobba, skjutsa barn, titta på halvdålig tv, betala våra räkningar, sova. Så lätt då att ta till genvägar för att uppnå våra drömmar – som att dricka alkohol.

I samband med att filmen var klar, ställde Vinterberg upp i en ärlig och avskalad intervju för det danska magasinet Gejst. Där talade han om sorgen över sin dotter, som dog i en bilolycka. Men han talade också om sin tro, och hur han tycker om att gå i gudstjänst. Och som den existentiella mästare han är, uttryckte han trons brottning i möte med sorgen klarare och pregnantare än de flesta av oss: ”Kyrkans budskap är överväldigande. Och det är en stark kyrka, för den är inte missionerande, den är heller inte arrogant i sin tro, och den tillåter dessutom tvivel, vilket gör att det finns plats för folk. Och just det, att det finns plats för tvivel, gör att man måste betrakta det som en dumhet när folk säger: antingen så tror du, eller så gör du det inte. Det är en stor rikedom som ligger i gränslandet mellan tro och tvivel, om man törs ge sig in i det”.

Om gudstjänsten konstaterar Vinterberg: ”En bra gudstjänst kan göra detsamma med oss som en bra film kan göra, och mer än det … i kyrkan finns det plats för det direkta språket om klokskap och ande”. Samtidigt har han som filmproducent sina synpunkter. Till exempel tycker han att trosbekännelsen mitt i gudstjänsten är lite långrandig: ”Om det hade varit en film, hade jag klippt bort den”.

Vill du se två riktigt bra och drabbande filmer rekommenderar jag Festen och En runda till.

De existentiella frågor de båda filmerna lämnar mig med är: Vad är sanning? Vad är ett gott liv? Och vad är vi redo att göra för att leva sanningen, att leva det goda livet? Och tvärtom: på vilket sätt blundar vi för sanningen och flyr från livet?

Och vill du ha hjälp att bearbeta frågorna ett varv till kan du göra som Thomas Vinterberg – fira gudstjänst.

Fotnot: Just nu firas gudstjänster digitalt, eller med väldigt få deltagare. Så fort läget tillåter – och den dagen kommer närmare för varje dag som går – så kommer vi att mötas i våra kyrkor igen. Sök gärna upp din församling på webben för att hålla koll!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.