Billigare, friskare och grönare – här är grannarna som delar bil

Familjen Nyhammar på Herrhagen i Karlstad har inte haft bil på sju år. Nu ska de dela en elbil med sina grannar – som alltid haft egen bil.

Ulrika Nyhammar och hennes man Arne bor med sina barn, 12 och 15 år gamla, i ett vackert gult parhus på Herrhagen i Karlstad. På gatan utanför huset står en lång rad bilar parkerade.

Hur funkar det att leva som barnfamilj utan bil?

– Jag upplever att våra barn har haft stora fördelar av det. De är jätteduktiga i trafiken, de är självständiga och de får väldigt mycket vardagsmotion, säger Ulrika Nyhammar där hon sitter i vårsolen utanför familjens hus.

Många undrar hur barnen tar sig till skola och träningar.

– Man har då som argument för att barnen ska ha skjuts att det är så mycket trafik kring skolor och idrottshallar, så att man vill inte släppa sina barn i den här trafikmiljön, säger hon och fortsätter:

– Då är det svårt att bita sig i tungan och inte säga att ”det är ju vi som är trafikmiljön”. Om fler barn skulle cykla eller åka buss till träningarna, så skulle barnen inte vara så ensamma. Är man fyra kompisar som tar bussen ihop så hjälper man ju varandra om det skulle vara något.

Att inte skjutsa barnen överallt har också gett henne och maken Arne mer fritid.

Har det ändå hänt att du varit orolig när barnen varit ute i trafiken?

– Ja, så kan det absolut vara och där kan man ju bara önska att kommunen fortsätter att satsa på cykelbanor. På många ställen är det jättefina cykelvägar.

Bilarna står mest

Hittills har familjen varit med i en bilpool och använt bil därifrån främst på semestrar. Men för att kunna hjälpa barnen ibland och kunna göra utflykter lite lättare ska de nu skaffa bil – åtminstone en halv.

Den andra halvan står deras vänner Stefan och Jenny Westling i parhuset bredvid för. Deras barn är utflugna och de har alltid haft bil.

– Jag är uppvuxen på landet, tog körkort tidigt. Det var en möjlighet att komma in till stan. För mig har bilen varit förknippad med frihet, säger Stefan.

– Samtidigt är det rätt krångligt att ha bil. Reparationer, däckbyten, parkering och rutor som måste skrapas. Sådant är skönt att slippa, säger Jenny.

Stefan Westling blickar mot raden av bilar på gatan.

– Ja, jag tror att vi är många som inte använder bilen så ofta och som skulle kunna dela och upptäcka att det funkar rätt bra.

”Vi vill det av samma skäl”

Som ett test har familjerna delat på Westlings bil inför att de ska leasa en elbil tillsammans. Sedan tidigare delar de gräsklippare.

– Vi känner stor tillit eftersom vi pratar med varandra och inser att det kommer att bli lite komplikationer, men alla är lösningsfokuserade, säger Stefan.

De har skapat en gemensam kalender där de skriver in när de behöver bil och till vad.

– Nyckeln i det här är ju att jag känner att vi vill det här av samma skäl, säger Ulrika. Det finns en klimat…

– …-aspekt, fyller Stefan i.

– Och så finns det en vilja att vara en del i ett sammanhang. Jag vill gå över till delningsekonomi, jag tror att man mår bättre av att samarbeta, fortsätter Ulrika.

– Jag håller med dig, verkligen. Det är ju flera aspekter, den tyngst vägande är förstås miljö- och klimataspekten, säger Stefan, som brukar cykla till jobbet.

Men han pekar också på kostnaden.

– Skulle vi ha två feta nya bilar och alla vet vad det kostar i dag – det skulle nästan vara skämmigt.

Jenny och Stefan har kommit fram till att det finns annat man kan göra för pengarna som annars går till bilen. Det är inga småpengar det handlar om. De uppskattar att de lägger runt 4 000 kronor i månaden på skatt, försäkring, bränsle och reparationer. Till det kommer förstås köpet av bilen.

– Det är rätt mycket pengar för någonting som står mesta delen av tiden, konstaterar han.

Utanför ramarna

Ulrika Nyhammar är distriktsläkare och pekar på hälsofördelar med att inte ha egen bil.

– Om man tittar på de här blåa zonerna, där flest människor blir över 100 år, det som utmärker dem det är att de är fysiskt aktiva. Den andra är att man hjälper varandra, att man känner att man har ett socialt sammanhang.

För henne är det sistnämnda viktigt.

– Det är att ta en risk när man ska förlita sig på andra människor och samarbeta. Det är att gå lite utanför det individualistiska sättet att leva som vi befinner oss i, men jag tycker att man har så mycket att vinna på det.

Bilen ingen tidsvinst

Hon är van att cykla och känner sällan att hon skulle vinna tid på att köra bil i stället.

– Det går jättemycket fortare för mig att cykla till någon av affärerna i närheten än att åka till Bergvik och harva runt.

Inte ens lite längre resor ger någon större tidsvinst, anser hon.

– Det går nästan alltid fortare för mig att cykla. Mina längsta resor är till Kronoparken, Välsviken och Ikea. Till Ikea tjänar man kanske 5–10 minuter på att ta bilen, men det är inte mer än så.

Hon tror att hennes bakgrund spelar in.

– Jag kommer från Stockholm och är van att cykla där. Det är mycket backigare och folk cyklar längre.

De tror också att de kan hjälpas åt med en del saker och skojar om Stefan Westlings många resor till återvinningscentralen på Heden.

– Det har blivit ganska mycket som ska iväg till Heden nu när vi har renoverat huset, så nu har jag börjat skriva ”Stefan Heden” i kalendern och då kan de passa på att skicka med saker, säger han.

Cykel ger mindre konsumtion

Samtidigt tycker Ulrika Nyhammar att bilägande och resor till Heden hänger ihop.

– Om jag, när jag handlar, vet att allt måste få plats i min cykelkorg, då ”råkar” ju inte jag köpa en uppblåsbar pool och en grill. Det leder till att jag behöver göra mycket färre vändor med trasiga pooler till Heden.

Hon säger att hon behöver vara vaksam nu när hon har tillgång till bil.

– För mig handlar det om att vara försiktig, så att det inte ökar min konsumtion av onödigheter, utan att jag fortsätter tänka efter: behöver jag ha alla de här grejerna?

Än så länge tar hon cykeln och handlar.

– Jag kan inte köra Stefans stora farbror-Volvo, säger hon och skrattar.

Stefan konstaterar att bilen ofta är ett slags manlighetsgrej, i alla fall om man är i hans generation och vuxit upp utanför stan:

– Det ska vara dragkrok, det ska vara kombi, så att man kan köra grejer. Det är frihet liksom, säger han.

Nu har han i stället börjat googla efter stora cykelkorgar.

Vad tror du blir svårast för dig som ska bilbanta?

– Eftersom jag har en nu-personlighet: ”nu blev det en hög med byggskräp här, nu åker jag till Heden” och så inser jag ”nej, familjen Nyhammar är ute och springer på Hammarö, jag får helt enkelt ta det en annan gång eller fundera på om vi kan ta det tillsammans”. Jag tänker att det är nyttigt.

Få färdiga lösningar

Han har också insett att det inte alltid finns färdiga lösningar när olika hushåll vill dela en leasad bil.

– Det är lite synd att bilfirmor och försäkringsbolag inte har färdiga lösningar för det. Det är en modell man måste kunna ta fram, tycker jag.

De tror båda att den sortens krångel kan avskräcka människor från att dela.

– Jag har snackat om det här på min arbetsplats till exempel och märker att många skulle vilja dela bil, men vågar inte riktigt. Man är rädd att bli osams och kanske inte vill ha den här typen av ekonomiska relationer med sina vänner. Men man vill inte heller ha sådana här ansvarsrelationer med folk man inte känner om det inte är väldigt tydligt reglerat, säger Ulrika.

Stefan Westling ser även bildelningen som ett sätt att få stopp på den konkurrens om störst och häftigast grejer som lätt infinner sig i ett grannskap.

– ”Nu har de köpt ny grill, den var fin, är det inte dags för oss att köpa en ny?”, att vi utmanar ju det där hos oss själva. Vi kan ju inte tävla om vem som har sjystaste bilen när vi delar. Lägg ner den här tävlingen!

”Lägg ner kampen!”

Både han och Ulrika skrattar, men det finns ett allvar bakom.

– Det här tycker inte jag är helt oväsentligt, det är så skönt att bara kapitulera och jag är lite stolt över det, faktiskt, fortsätter han.

Ulrika Nyhammar tycker att Karlstad är en fantastisk cykelstad.

– Det är platt och fint och lättcyklat, allting är nära. Det finns alla förutsättningar och ändå ligger det så djupt i den värmländska själen att man ska ha sin egen bil.

Men för att begränsa skadlig, mänsklig påverkan på klimatet behöver även Karlstadsbor tänka om. Jenny Westling tror att exemplets makt är stor.

– Ett sätt kanske är att väcka tanken, för ibland tror jag att man inte ens har tänkt på möjligheten. Att visa att det går, att det är möjligt.

Stefan Westling säger att förändringarna behöver ske med en förståelse för den känsla av frihet som bilen ger många värmlänningar.

– Den som känner sig hotad kommer antagligen inte att agera. Man behöver snarare jobba med en medvetenhet och med vad det finns för alternativ.

Ulrika Nyhammar säger att hon hellre vill inspirera än förespråka. Men för den som bor i en tätort kan det vara värt att ompröva bilen, menar hon.

– Det är dithän man ska komma, att man inte avstår från bilen i någon sorts försakelse utan att man faktiskt ska fatta att det är snabbare, det är smidigare, det är billigare, man mår bättre.

Fotnot: Enligt Wikipedia är en blå zon ett geografiskt eller demografiskt område där människor lever mätbart längre än genomsnittet. Platser som Nuoro-provinsen på Sardinien eller Okinawa i Japan räknas som blå zoner. De kännetecknas bland annat av att man rör sig mycket, äter en stor andel vegetabilier och har ett stort socialt engagemang.