Stor ojämlikhet i Karlstads föreningsidrott: "Många barn står utanför"

Råtorp 94 procent och Kronoparken 40.

Ojämlikheten är stor i Karlstads stadsdelar när det gäller ungdomars föreningsidrott, enligt en sammanställning som Värmlands idrottsförbund gjort.

Undersökningen visar andelen barn och unga mellan 7 och 20 år, i några av Karlstads största stadsdelar, som är aktiva i föreningsidrott.

– Vi jobbar med något som vi kallar idrottssvaga kommuner och idrottssvaga områden. Det bygger på statistik. Vi kan se på postnummer hur det ser ut med medlemskap i svensk idrott och det skiljer jättemycket i olika områden, säger distriktsidrottschefen Thomas Sundenhammar.

– Det är en prioriterad fråga hos oss. Det har uttryckts det här året: Vad synd det är om alla barnen som inte kan idrotta. Men vi har lika många barn som faktiskt står utanför idrotten året runt, och aldrig kommer in.

Sundenhammars kollega på RF-SISU Värmland, som idrottsförbundet heter numera, David Hanley, är koordinator för inkludering och idrottssvaga områden.

Han tar det nya området som utvecklas på Norra fältet och Våxnäs med hallarna där som exempel på skillnaderna.

– På ena sidan har vi Våxnäs med ungefär hälften av barnen idrottsaktiva i en förening och på andra sidan skogen i Råtorp har vi 90 procent. På papperet är det samma tillgång till anläggningar. Det är ett fenomen i hela länet och landet.

Har skillnaderna ökat?

– Ja, det skulle jag vilja påstå. Ålderspuckeln har sjunkit och är nu redan vid elva år, och de som är kvar längre har en viss bakgrund.

Frågan är vad ojämlikheten beror på.

– Det är många parametrar och många trösklar. Vi vet också att av tradition är man mer delaktig i svenskt föreningsliv om man har högre utbildning/högre inkomster, det följer ett mönster, säger Sundenhammar.

– Områden där man har traditionellt kommunala hyresrättslägenheter, som kanske är förknippade med familjer med lägre socioekonomisk status, ser vi att det blir svårare för barnen att vara med i traditionella idrotten. En del av problemet är att de områdena också är stigmatiserade, och det är frågan om det blivit en klassfråga. Föreningsidrotten har blivit mer en angelägenhet för medelklassbarn, säger David Hanley.

Karlskoga och Filipstad

Områden i några andra kommuner sticker också ut.

– Satsningen kommer från Riksidrottsförbundet som tagit fram en lista med särskilt prioriterade områden, och i Värmland är det vissa områden i Karlskoga och Filipstad där det finns extra stora skillnader, säger Hanley.

Är det för dyrt att hålla på med föreningsidrott?

– Fråga är komplex, men det är absolut en del. Det kanske inte är medlemsavgiften i sig, men när man lägger på utrustning, läger och cuper är det jättemånga familjer som inte har råd. Man skulle behöva se över kostnaderna i förenings- och kommunnivå, men även de olika idrotternas tävlingssystem.

Vad gör ni för att förbättra?

– En av de viktigaste delarna är att göra folk medvetna om att det ser ut så här och kan prata om det. Vi har bra samverkan med kommunerna. Vi behöver också hjälpa föreningslivet att se över hur deras miljö påverkar om barnen kan vara med eller inte och vilka som är med. Många idrotter är på gång att skapa mer lättillgängliga spelformer, där man kanske inte behöver vara med på varenda träning, match och cup, men kan vara med i den mån det går om man är välkommen varenda gång.

Kan bidrag hjälpa?

– Ja, vissa bidrag hjälper på kort sikt, men löser inte problemet på lång sikt. Tyvärr är det en ökad segregation i samhället i olika områden och idrotten dras med. Idrotten speglar samhället.

Utvecklingen är oroande.

– Vi vet att ojämlikhet är en risk och en kostnad för samhället. Ur ett folkhälsoperspektiv är det definitivt en risk om vi inte kan minska klyftorna.

Finns det positiva exempel eller föreningar?

– Absolut. Kampsporten över lag är väldigt bra på att göra sig tillgängliga och inkludera alla. De individuella idrotterna är bra. Jag skulle nog också säga att om vi pratar landsbygden ser vi gång på gång bra exempel på att man löser det på ett fint sätt. Det här är ett tätortsproblem av någon anledning, säger David Hanley.

– Där det inte finns föreningar försöker vi hjälpa till med att få föreningar att ha verksamhet där, alternativt att vi försöker bygga upp en förening som kan bedriva verksamhet, säger Thomas Sundenhammar.