Allt är bra ska väcka frågor hos besökarna

Kanske har du redan sett delar av årets sommarutställning. Fem av verken finns nämligen i det offentliga rummet och väcker säkert frågan ”vad är det här?” Det är också tanken från konstnären Ulrika Sparre.

Kristinehamns konstmuseum har redan tidigare använt det offentliga rummet för att synliggöra och väcka intresse för sina utställningar. I år finns verken vid Picassoudden, Rådhusparken, KCC, Merkuriushuset och i stadsparken. Det senare verket kommer att vara kvar permanent, men övriga plockas ner ihop med resten av utställningen i mitten av september.

Årets sommarutställning visar Ulrika Sparre. Hon är född och uppväxt i Stockholm, men hennes morföräldrar bodde i Kristinehamn.

– Mamma flyttade härifrån när hon var 18 år, men nu sitter hon här igen, säger Ulrika Sparre.

Hon berättar att de har ett torp vid Vilången där hon brukar spendera somrarna. Fler av verken i utställningen har dessutom kommit till i Kristinehamnstrakten. Exempelvis titelverket Allt är bra.

Det är en film i vilken Ulrika Sparre går omkring på stadens gator, svingande en klocka och med jämna mellanrum ropar hon ”Allt är bra”.

– Tanken är att det ska symbolisera den medeltida stadsvakten som gick runt i staden och förmedlade nyheter. I dag är det pressen som har den rollen, att förmedla att allt är bra, säger hon.

Men allt är ju inte bra. Något kulturchef Maria Lobell också poängterar när hon motiverar museets val av sommarutställning:

– Vi vet att allt inte är bra, men vad är det vi är rädda för? Ulrikas verk väcker frågor som kan diskuteras på ett djupare plan. Det finns många ämnen att ösa ur.

I flera av verken använder sig Ulrika Sparre av amerikanska vägskyltar, sådana där man ser i filmer. Skyltar med diverse innehåll om allt från trafikuppmaningar till religiösa budskap.

Utgår från tro

Hon utgår dessutom gärna från religion eller andra saker företeelser som får folk att tro på något. Exempelvis Jordstrålningssällskapet i vilket hon själv blev medlem.

Ett verk som har mött stora reaktioner är ljudinspelningen ”Jag är störst” i vilket hon utgår från den muslimska bönen Allah akbar, Gud är större. Hon följer böneutropets form och estetik när hon läser en text som hyllar jaget.

– Både islamister och islamofober har kritiserat det. Men samtidskonst ska vara provocerande, säger Ulrika Sparre.

Mindre kontroversiellt, men ändå tankeväckande är hennes projekt ”Ear to the ground” som finns i Panncentralens mittenrum. Där ger hon röst åt stenar.

– Det görs med hjälp av kontaktmikrofoner som fångar upp vibrationer i stenen, förklarar hon.

Gillar stenar

Sten är också ett material som både används av och fascinerar Ulrika Sparre:

– En sten är beständig. När världen går under kommer ändå stenen att finnas kvar.

En trojaborg har exempelvis byggts upp av stenar som hon hämtat vid en glaciär intill den isländska vulkanen Snæfellskull. Den som har läst Jules Vernes bok Till Jordens medelpunkt lär känna igen att det är den vägen bokens sällskap tar sig in i Jordens inre.

Naturen som helhet är också återkommande i utställningen:

– I stan håller man nere blicken, när man kommer ut i naturen lyfter man den och öppnar sina sinnen.