För konstnären Annika Eriksdotter är skogen förknippad med trygghet och stillhet, återhämtning och inspiration. När hon nu ställer ut på Konstfrämjandet, ryms dock också ett chockartat barndomsminne med skogstema.
På det lilla galleriets golv finns en rundel helt fylld med hjärtan, täljda i bark. Mitt i står tre stubbar.
– Det är ett hjärta för varje nedhugget träd, säger Annika Eriksdotter och berättar om det starka barndomsminnet som nu tagit sig hela vägen in på Konstfrämjandets galleri på Herrhagen.
Hon är åtta år och är på väg ut i skogen med farmor och farfar. Det är vårens första tur till det lilla huset vid sjön, dit man måste vandra genom en djup skog. Utflyktskorgen är packad och förväntan ligger i luften, men just den här gången förändras allt.
Skogen är borta.
”Vi gick i tystnad, allt som hördes var våra fotsteg och farmors tårar”, skriver Annika Eriksdotter i en text till utställningen.
Blev en chock
– För mig hade det alltid varit självklart att skogen fanns. Jag förstår ju att man måste ha skogsbruk och att man hugger ner skog, vi använder ju träd. För oss blev det ändå en chock, säger hon.
Under fredagen, den 14 maj, är det vernissage på utställningen som fått rubriken "I den djupa skogens famn". Den består av ”foto, film och handgripliga spår från den djupa skogen” – så beskriver konstnären själv innehållet.
Hon vill inte göra något debattinlägg, säger inte nej till allt skogsbruk, men det hon visar är en mild påminnelse om skogens betydelse ur andra aspekter än industrins.
– Det är viktigt att skogen finns, inte bara för människans välmående utan för biologisk mångfald och koldoxid. Jag hoppas att man ska hitta fler infallsvinklar på skogen. Även om det här inte är någon moralpredikan på något sätt, jag ger mig inte in i den debatten, utan det här är ett mer poetiskt tänkande, men som är viktigt för mig. Jag hoppas att man ska börja prata om sitt eget, sina egna minnen och prata med andra, familj och vänner.
Och för dig, som konstnär, vad betyder skogen?
– Den betyder jättemycket. Det är en enorm inspirationskälla och så är det också en viloplats. Jag går i skogen oftast varje dag och jag är ursprungligen från Norra Finnskoga, och där är skogen alltid nära inpå. Jag känner en väldig trygghet i skogen. Jag tycker om stan också, men där vilar man inte lika mycket. I skogen känner jag mig mer som en del av någonting, något stillsamt utan en massa krav.
Rötterna vid Örsjön
Hennes favoriter bland skogar är riktigt djup urskog, med höjder och dalar och en och annan liten sjö. Idag bor hon på Hammarö, där naturen också finns nära, men det är hennes barndoms Örsjön och skogarna däromkring som främst ses på utställningen.
Bilderna hon visar är fotomontage, där flera olika foton lagts ovanpå varandra. Där gifter hon bland annat ihop en skog med en husfasad från Venedig, så som minnen och platser har en tendens att blandas i våra sinnen och tankar.
– Jag gräver där jag står.
Tid, liv, död är återkommande teman i hennes konst. På den nu aktuella utställningen finns foton på ett nyfött barn, men också kroppen av en död ladusvala, som vilar i en glaskupa.
Under en annan glaskupa ligger röda garnbollar, tätt, tätt, som ett blodrött stycke mossa, men Annika Eriksdotters tanke är en annan.
– Man ska ha en röd tråd i sitt liv, men man kan ha väldigt många röda trådar tycker jag. Man behöver inte ha bara en.
Vitryggen räddar
Och hur gick det med barndomens skog, den som försvann och blev ett kalhygge som fick farmor att gråta? Annika Eriksdotter har fortfarande kvar en stuga i Norra Finnskoga:
– Det har blivit något mer kalhygge sedan dess, men närmast stugan är det en vitryggig hackspett och eländig terräng också.
Det borgar för att skogen där blir kvar.