Sveriges Radio Ekoredaktion måste granskas efter skandalen med en numera före detta reporter som inledde en relation med en känd islamist som ingick i den krets som Ekot och vederbörande samtidigt granskade.
Förtroendet för public service-bolaget är allvarligt skadat av händelsen, men också över hur Sveriges Radio och Ekot sedan hanterat det hela sedan allt avslöjades av stiftelsen Doku förra måndagen. (Se för övrigt en intervju, som gjordes innan avslöjandet, med Dokus Sofie Löwenmark.)
Professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell skräder inte orden när han kommenterar det i Svenska Dagbladet. Apropå vad Sveriges Radios vd Cilla Benkö uttalat så säger han: "Man fick inte reda på någonting. Istället viftar man bort och bagatelliserar det inträffade". Han vill nu att en oberoende utredning granskar affären. Det kravet har också kommit från terrorismforskaren Magnus Ranstorp.
Självklart måste den här historien granskas, och det inte av Sveriges Radio själva. På bolagets säkerhetschef Marcus Qvennerstedt så låter det dessutom som det här "personalärendet" nu är utagerat. Till SvD säger han: "Sen har vi kommit fram till att vi säkrat upp de bitar som behöver säkras för att det inte skett nån skada eller funnits risk för skada". Den tungvrickande meningen är ju inte alldeles glasklar, för att uttrycka det försiktigt.
Sveriges Radio är inte vilket medieföretag som helst, och Ekot är inte vilken nyhetsredaktion som helst. De själva brukar ju så gärna framhålla den särställning som public service har. De utgör någon sorts rikslikare för svensk nyhetsförmedling och vad de gör och vilka händelser de tar upp och granskar tillmäts stor betydelse. Deras gigantiska budget finansieras numera också med en särskild skatt.
Sveriges Radio är därför en allmän angelägenhet och allmänhetens förtroende är av avgörande vikt. Då har man inte råd att mörka och bagatellisera när man gör sådana snedsteg som man gjort här.
På många sätt har oberoendet och opartiskheten alltid varit något av en chimär, och även om public service brukar ha topplaceringar i förtroendemätningar så är det så att bryter man ned det på partisympatier så är förtroendet mycket högre hos människor som lutar åt vänster än de som lutar åt höger. Då har man knappast råd med att undergräva förtroendet ännu mer hos de som redan är mer kritiska, men det gör man nu.
Månne är det också på grund av den här partipolitiska dimensionen som det bara är Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som hittills ställt sig bakom kraven på en oberoende granskning. Är den övriga oppositionen rädd för att det annars skulle uppfattas som ännu ett inlägg i debatten om public service?
Det vore olyckligt för strängt taget borde alla partier ställa sig bakom kravet för att hjälpa till att återupprätta förtroendet för Sveriges Radio.