Synen på likvärdighet inte självklar

Nu visar det sig att arbetsgivarorganisationen Almega snarare ser likvärdigheten som ett etiskt dilemma, skriver Gunilla Svantorp.

Den negativa kunskapstrenden i svensk skola är bruten, men likvärdigheten står och stampar. Föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar fortfarande oacceptabelt stor roll för hur väl ett barn klarar sig i skolan. Ofta låter det som att det råder konsensus kring att likvärdigheten är ett viktigt värde, men nu visar det sig att arbetsgivarorganisationen Almega snarare ser likvärdigheten som ett etiskt dilemma.

I sitt remissvar till utredningen ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” skriver Almega att: ”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden”.

För mig som socialdemokrat är det en självklarhet att alla barn och unga har rätt till en likvärdig skola. Likvärdigheten i skolan handlar både om lika tillgång till utbildning och lika kvalitet i utbildning, men också om att skolan har i uppdrag att kompensera för skillnader i elevernas förutsättningar. Men detta är inte bara mina åsikter, det framgår också tydligt av skollagen.

Att Almega, en organisation som gör anspråk på att vara Sveriges ledande arbetsgivarorganisation för tjänstesektorn, snarare lyfter likvärdigheten som ett etiskt dilemma visar att frågan om alla barns rätt till en likvärdig utbildning är långt ifrån självklar.

Almega har nu gjort avbön och dragit tillbaka sin formulering med förklaringen att ”alla människor gör lapsusar”. Frågan kvarstår dock om detta är en läpparnas bekännelse eller ett sent uppvaknande. Andra skrivningar i remissyttrandet indikerar att Almega fortsatt tycker att all resursfördelning som syftar till att i verkligheten kompenserar för elevernas olika förutsättningar är fel:

”Både eleverna med goda förutsättningar och de med svaga förutsättningar ska ha möjligheter att nå långt. Men det kan aldrig betyda att man ska ta resurser och valmöjligheter från elever med goda förutsättningar för att gynna elever med svaga förutsättningar, då sänker man de förras möjligheter att nå sin fulla potential.”

Tyvärr är Almegas ”lapsusar” dock inte de enda remissvar som speglar ett vacklande intresse för att öka likvärdigheten och bryta skolsegregationen. Aktörer som Friskolornas Riksförbund och Internationella Engelska skolan verkar mer intresserade av att försvara de vinstdrivande friskolekoncernernas privilegier än att på ett konstruktivt sätt använda sin storlek och position i svensk skola för att driva på för ökad likvärdighet. Det är synd.

Moderaterna och Sverigedemokraterna säger nu nej till i princip alla utredningens förslag. Därmed lyssnar man hellre på friskolelobbyn än på den kritik mot skolmarknaden som framförts av lärare, skolledare, forskningen och elevorganisationer. Det är obegripligt.

Likvärdighetsutredningen handlar inte bara om att begränsa avarterna på skolmarknaden, utan om att svensk skola måste leva upp till skollagens skrivningar om lika tillgång till utbildning och lika kvalitet i utbildning samt att skolan ska kompensera för skillnader i elevernas förutsättningar. Frågan är om Moderaterna och Sverigedemokraterna tycker att friskolekoncernernas intressen ska gå före likvärdigheten, eller om de i likhet med Almega drabbats av lapsusar.

Gunilla Svantorp (S)

Ordförande för riksdagens utbildningsutskott