Stugdanser och andra nöjen

Fanns det nöjen för hundra år sedan, före teve, smartphone och rockfestivaler, eller satt folk bara och väntade på att dessa skulle uppfinnas? Frågan gäller i första hand glesbygden, där det var brist på nöjeslokaler och danspalats och långt mellan hus och själar. De små barnen hittade lätt på enkla saker att roa sig med, men hur var det för de hel- eller halvvuxna?

Stugdanserna försiggick i vissa stugor, där det fanns folk som var beredda att upplåta sitt största rum till dansande och festsugna människor, främst ungdomar. Att det kunde gå ganska hett till finns omvittnat.

Stugdanser var ett enkelt och billigt nöje vid förra sekelskiftet, skogsbornas chans att träffas, dansa och kanske ta en sup utan att man först måste gifta sig och ordna bröllopsfest.

Stugdanserna försiggick i vissa stugor, där det fanns folk som var beredda att upplåta sitt största rum till dansande och festsugna människor, främst ungdomar. Att det kunde gå ganska hett till finns omvittnat. Från en stugdans i Norra Finnskoga berättas hur det dracks morskt, och dansandet blev därefter. Det snurrades så vilt så man sparkade ner en liten spis och röken stod tät runt de dansande.

När dansen så småningom tog slut fram på morgonkvisten kunde det se ganska bedrövligt ut i stugan och en ordentlig storrengöring var nödvändig. Kanhända var det också ett behov av en liten kassaförstärkning som fick husägarna att öppna sina dörrar.

De som släppte till sina stugor för dessa ungdomsnöjen måste ha varit godhjärtade och tålmodiga personer. När dansen så småningom tog slut fram på morgonkvisten kunde det se ganska bedrövligt ut i stugan och en ordentlig storrengöring var nödvändig. Kanhända var det också ett behov av en liten kassaförstärkning som fick husägarna att öppna sina dörrar. En och annan krona fick de av besökarna som skurpenning, och något fick de in på att sälja kaffe och bröd. Karl L:son Bergkvist har berättat om stugdansernas tid:

Slitsamt var det för spelmännen, om det nu var fiol eller dragspel eller bådadera som hanterades. Lite kontant ersättning fick de förstås, annars bjöds spelmännen ofta på något ätbart och framför allt drickbart.

”Spriten spelade tyvärr alltför stor roll vid den tidens nöjen, vilket den sorgligt nog ännu gör bland vår tids 'kultiverade' ungdom, men mera sällan uppstod slagsmål vid stugdanserna, utan eventuella mellanhavanden, ofta uppkomna genom flickors inblandning, uppgjordes i regel genom s.k. ryggknäppning eller annat kraftprov, som kunde tänkas imponera på föremålet i fråga."

Slitsamt var det för spelmännen, om det nu var fiol eller dragspel eller bådadera som hanterades. Lite kontant ersättning fick de förstås, annars bjöds spelmännen ofta på något ätbart och framför allt drickbart. När farfars morfar Daniel spelade fiol tre nätter i rad på ”jäspe (gästabudet) at han Halvard på Mo’n” kom han hem med svullna handbakar. ”Ve spe’llt Grön-Karevalsen se dã sö (sjöd) i vägga’n.”

Stämningen var stel tills en brännvinslåda anlände, men då blev det desto livligare. Det mesta dracks ur innan dansen kunde börja, och före dansen utbröt ett vilt slagsmål.

Carl Jularbo har livfullt beskrivit hur en tillställning kunde gå till 1913 på finnskogen (visserligen på norska sidan och i en festlokal), där både svenska och norska festsugna var med. Stämningen var stel tills en brännvinslåda anlände, men då blev det desto livligare. Det mesta dracks ur innan dansen kunde börja, och före dansen utbröt ett vilt slagsmål. Spelmannen berättar:

På morgonen räckte det inte med att skura golvet utan hyveln fick tas fram för att man skulle kunna avlägsna blodfläckarna. Men detta kalas var nog något utöver det vanliga, även om sprit och slagsmål ofta förekom vid festerna.

”… så började en vikingalek mellan de till ett fyrtiotal uppgående kämparna som kom barackens väggar att bågna. Det blev ett tumult som ej går att beskriva. I luften virvlade det av blänkande snusdosor och gudarna vet om det inte viftades med en och annan kniv också. Baracken sviktade under titanernas kamp och fylldes av stönanden och skrän. Flickorna trängde sig vettskrämda intill väggarna under gälla skrin och själv trodde jag aldrig att jag skulle komma undan med livet. Ty maken till dans hade jag aldrig skådat.”

På morgonen räckte det inte med att skura golvet utan hyveln fick tas fram för att man skulle kunna avlägsna blodfläckarna. Men detta kalas var nog något utöver det vanliga, även om sprit och slagsmål ofta förekom vid festerna. Kanske det var minnesbilderna härifrån som transformerades till kompositionen ”Livet i finnskogarna”.

På Kalvöla vid älven i Sysslebäck anordnades fester på 1920-talet, och vid en midsommarfest blev det så bråkigt att en del måste kasta sig i sina båtar och ro därifrån i största hast.

Kortspel om pengar var ett nöje som kunde få svåra konsekvenser. Det var framför allt männens nöje, och det hände att det mesta av en mödosamt ihopsträvad veckolön kunde hamna i potten och gå förlorad.

”Visst hände det, att fyllhundarna slogs så att blodet sprutade och skjortorna revs av”, berättade Signe Bengtsson, som var med och hjälpte till med serveringen på de flesta av de tidigare festerna. ”Vid en tillställning slogs man med kaffekoppar.”

Kortspel om pengar var ett nöje som kunde få svåra konsekvenser. Det var framför allt männens nöje, och det hände att det mesta av en mödosamt ihopsträvad veckolön kunde hamna i potten och gå förlorad.

Starka män och brottande björnar kunde vara attraktioner som erbjöds liksom karusell, tombola, lyckohjul och skrällande positiv. Publiken var inte bortskämd och hade nog inte särskilt höga krav.

För dem som inte intresserade sig för vare sig kortspel, dans eller slagsmål var nog de offentliga nöjena ganska få. Men de fanns – ibland. Det hände att kringresande cirkussällskap kom vägarna förbi och stannade till på någon lämplig plats. Starka män och brottande björnar kunde vara attraktioner som erbjöds liksom karusell, tombola, lyckohjul och skrällande positiv. Publiken var inte bortskämd och hade nog inte särskilt höga krav. Även kringresande romer kunde slå läger och erbjuda musikunderhållning.

I början av 1920-talet gjorde rörliga bilder sitt intåg i norra Värmland. Karl L:son Bergkvist har beskrivit detta:

Med filtar för fönstren riktade han ljusstrålen mot ett upphängt lakan, där publiken till sin förvåning för första gången fick se svart-vita figurer springa omkring på lakanet. Stor sensation!

”Väl hände ibland att någon s.k. ambulerande biograf besökte skogsbyarna – i ’civiliserade’ samhällen var det nog inte värt att försöka med något sådant. En dylik ”bio” utgjordes av en kringvandrande gubbe med en plåtlåda med inmonterad karbidlampa jämte ett par stumpar utsliten film från anno dazumal, vilken för hand vevades upp på en rulle. Om sedan bilderna kom på det upphängda lakanet, som var tämligen stort tilltaget, eller behagade hoppa ut på den fria väggytan emellanåt och dansa litet här och var mellan golvlisten och takpanelen, spelade ju mindre roll. Levande bilder var det i högsta potens.”

En sådan kringvandrande gubbe var en viss herr Mejerhjelm, som åkte omkring i bygderna och hyrde in sig i skolhus och andra möjliga lokaler och visade rörliga bilder. Med filtar för fönstren riktade han ljusstrålen mot ett upphängt lakan, där publiken till sin förvåning för första gången fick se svart-vita figurer springa omkring på lakanet. Stor sensation! Denne Mejerhjelm var dessutom buktalare och underhöll barnen också på detta sätt.

Han spelade munspel och trollade av folk pengar, underhöll med berättelser och visade obscena figurer.

En tidig stationär biograf startades på 1920-talet i Sysslebäck av Viktor Andersson som visade stumfilmer från sin handvevade projektor. Där gavs också teaterföreställningar, musikunderhållning och föreläsningar. Bland samlingslokaler som annars börjat dyka upp här och var fanns missionshusen och ordenshusen.

Ovan nämnde Mejerhjelm var inte den ende som åkte omkring och underhöll folk mot ersättning. Legendarisk var Karl Hållberg, ”den store mästaren”, som då och då dök upp. Han spelade munspel och trollade av folk pengar, underhöll med berättelser och visade obscena figurer. Några ören här och några ören där fick han på så sätt ihop till sitt uppehälle.