I förra veckan fyllde Kungen 75 år.
Det är nog läge att gratulera den gamle diskodansaren – även om det är lite sent. Så grattis Kungen! Bra jobbat ändå.
Jag har stött på dig ganska mycket under åren, även om du inte märkt det.
Första gången var i Lugnås typ 1975 när du invigde en båtfabrik och hade din nya tjej med dig för första gången. Jag fotograferade och skrev och häromdagen stötte jag på en bild från den dan. Lite rörande, tyckte jag nog.
Första gången jag hörde talas om dej, Kungen, var när du var på Älvsnabben med min brorsa Tommy. Du var kadett. Han var sjukvårdare. Han sa att du inte var så himla snobbig. Men det var du säkert. Du var väl en äkta odräglig brat på den tiden, antar jag.
Det var innan du blev en folklige tjomme som kan sitta på alla hästar på en gång. Eller på alla epa-traktorer på samma gång, snarare.
Du har utvecklats, Kungen.
Jag tror att du snarare blivit den där polaren som många gärna gärna skulle vilja sitta i raggarbilen med och vi skulle spela våra Tomas Ledin-skivor ihop och när vi sjunger refrängen i ”Sensuella Isabeeeeeella” skulle du skrika att nu får ni skruva upp volymen gubbar, för det här är så himla braaaaaa. Och när klockan började närma sig fyra på morgonen skulle du vråla:
– Nu sätter vi på Kikki Danielsson, grabbar.
– Vaaaa?!?!?
– Vakna! ”Gomorron” med Kikki. Klockan är fyyyyyyra.
– Okäjj!
Men.
Jag tror inte att du riktigt har blivit den där landsfadern som monarkivännerna ville ha en gång i tiden.
Jag tycker att det är väldigt bra.
Att du kunde gå vidare från Alexandras diskotek, fjäskiga internatpolare, flashiga brudar, snabba bilar, kaffeflickor, Porsche cab, blyg, bortskämd, livrädd för vanliga människor.
Det är bra.
Men inte bara. Det har ju hänt nåt med dej. Du har aldrig blivit landsfader – men du har blivit folkkär. Det är nog nästan bättre.
– Öööööh, sätt på den där nya skivan med Lediiiiin nu, Kungen. Höj volymen. Hallåååååå.
Men redan på ditt 50-årskalas hände nåt.
25 år sen.
Jag tror att alla kunde känna igen sig i din skygghet åren före den dagen.
Jag tror att nästan alla är lite skitskraja inför tanken att stå i centrum och behöva ställa sig upp och tala inför folk. Alla. Och alla kunde känna ett enormt medlidande med dina talproblem och dyslexi och över att det blev lite fel ibland och du sa Örebro i stället för Arboga. Men vi har alla gjort såna fel. Jag säger till och med fel namn på mina egna barn ibland. Sånt händer. Även en kung.
Men mitt i allt det där stod du med dina Tomas Ledin-skivor och din trygga trubbighet. Ganska kort, ganska skygg, hyfsat trygg. Det kändes bra att ha en kung som var lika förvirrad som alla vi andra var under de här åren. Ingen pladdermaskin som politikerna, utan mera en undrande och lite sorgsen kille i sin Volvo Amazon.
Men sen hände nåt. Det var det där 50-årskalaset. Jag var inbjuden. Inte jag personligen, kanske – riktigt så nära vänner är vi inte – men jag var där och jobbade.
Det var nåt där som gjorde alla människor rörda då, tror jag.
Det var nog att du tyckte att det var så förbannat kul att bli firad. Plötsligt såg vi alla att du var en helt vanlig kille som njöt av att bli hyllad och skrattade läppen av sig åt Robert Gustafsson.
Och man såg också hur mycket din familj gillade dej. Det var stort. Det kanske var då man verkligen förstod att du är en människa. Inget väsen som fått din makt genom dekret från solen eller din pappas sperma.
Jag tror också att du hade hela folket med dig när du sa ifrån – inte på skarpen, kanske, du är trots allt ett majestät – om det där med Hey Baberiba i TV4. Man kände det: du är en kung men också pappa och en pappa måste få tala om att det inte är okej att framställa hans dotter som en vandrande haka och hans son, hertigen af Värmland, som en knäppgök. Inte värre än de flesta andra i Värmland i alla fall.
Det tycker ingen pappa.
Inte ens Hey Baberiba-pappan David ”The Masked Singer” Hellenius, antar jag. Han har också barn nu, vi får se hur han tar det när grabbarna retar ungen. Gooooodisautomaten... ööööööh! Då tror jag David är beredd att döda. Det brukar pappor vara.
Eller vad säger du, Kungen?
Sen var det förstås det här med tsunamin.
Ditt slutgiltiga genombrott i den svenska folksjälen kom då. Då var du den förlorade sonen som äntligen fick berätta om dina sår från barndomen när din pappas död var det största tabuet i hela din värld.
Det var ord som grep en hel nation:
”Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn.”
Så sa du den gången, Kungen, och det var förbanne mig statsmannaord.
Grattis på 75-årsdagen, förresten, och grattis till den där bruden i Lugnås.
Och grattis till att du fick träffa min bror – även 50 år senare...
Veckans Värmlandsporr
Tina Thörner läser själv sin nya ljudbok ”Livet i hundraåttio” och det är den mest makalösa uppvisningen i värmländska som man hört på tusen år. Enda klagomålet är möjligen att Anders Nilssons förord om Tina borde lästs av Nilsson själv med hans centralvärmländska sammetsröst.