Sveriges Radios ekokammare

Ledare
PUBLICERAD:
Ekar det här inne?
Foto: Christine Olsson/TT
En journalist på Sveriges radios Ekoredaktion gjorde en serie kritiska reportage om Säkerhetspolisens bevakning av islamister. Sedan inledde hon själv en relation med en av dessa. Att förtroendet till public service-kanalen är skadat torde vara en underdrift.

Det var under hösten 2019 som Ekot gjorde en serie på kallade grävande reportage om hur bland annat Säkerhetspolisen agerade enligt lagen om särskild utlänningskontroll mot islamistisk extremism, många kopplade till Gävlemoskén och dess imam. Det rör utländska medborgare vars utvisningar inte kunnat genomföras.

Programmen kan knappast kallas opartiska eller balanserade. Genomgående var det mesta Säkerhetspolisens och Migrationsverkets fel, säkerhetshoten tonades ned och islamisterna framställdes som goda företrädare för det muslimska civilsamhället. Redan då fick programmen kritik för sitt onyanserade innehåll, bland annat från terrorismforskaren Magnus Ranstorp.

Så i måndags kunde Sofie Löwenmark på Stiftelsen Doku avslöja att en journalist på Ekot som arbetat med reportagen själv inledde ett förhållande med en av islamisterna, sonen till Gävleimamen. Han är bland annat dömd för olaga hot mot Gefle Dagblads tidigare chefredaktör Anna Gullberg, då hennes tidning under 2015-17 granskat extremism kopplade till Gävlemoskén. Numera måste han anmäla sig till polisen fem gånger i veckan, och han är skriven hos reportens mamma.

Ekot verkar ha tagits på sängen av avslöjandena, även om dess chef Klas Wolf-Watz säger att han vidtog åtgärder när han fick reda på förhållandet i oktober 2020. Vilka dessa är framgår inte, mer än att journalisten då slutade. Trots detta låg hennes bild och kontaktuppgifter kvar på Ekots hemsida fram till i måndags.

De tendensiösa reportagen finns också kvar, även om de nu försetts med tillägget: "Ekot har fått kritik för delar av rapporteringen kring det här ämnet och omständigheterna kring en tidigare anställd" och så några länkar för att ta del av den debatten. Någon egen självkritik eller problematisering kring det partiska innehållet står inte att få.

Klas Wolf-Watz säger till Aftonbladet att programmen fortfarande är "nyhetsmässigt relevanta", och visst, med tanke på de senaste dagarnas avslöjanden är de väl strängt taget det. Men det gör dem ju inte mer objektiva eller opartiska för det. Relevans är ett dåligt mått på långsiktigt förtroende. Det som sägs vara "relevant" följer samtidens nycker och håller sig inom den åsiktskorridor, eller ekokammare, man håller sig inom.

Att inte Ekoredaktionen inser detta är allvarligt. Via en särskild tvångsskatt måste nu hela svenska folket betala för public service, och det minsta vi då kan begära är att den skall vara korrekt och inte vinklad. Annars urholkas förtroendet. Om vi känner att vi inte kan lita på vad som sägs i Sveriges Radio, hur blir det då när vi får en ordentlig kris på halsen?

Själva är man inte sena att i sin granskning peka ut myndigheter, företag, partier och organisationer för olika felsteg. Men när man själv hamnar i andra änden är man lika snabb med att mörka, förringa och bortförklara. Ekot gick ju inte självmant ut och informerade lyssnarna i oktober 2020. Det krävdes ett avslöjande i ett helt annat medium, Stiftelsen Doku, som är helt beroende av donationer, för att denna historia skulle komma i ljuset.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.