En släpper loss känslorna i fritt måleri med färger och grus, en hittade till skulpturskapandet via en stor sorg.
Nu möts de i konsten: Sofia Linder och Sofia Eberhard, i en gemensam utställning på Carlstad art gallery.
Sofia Eberhard är ”hästmänniska” sedan barnsben, men när hon diagnostiserades med ms, blev hon så småningom tvungen att ta farväl av hästlivet.
– Jag sålde den sista för fyra år sedan. Sen låg jag väl hemma och sörjde ett år, säger hon.
För en stor sorg och en stor omställning blev det ju, och en massa tid över dessutom.
– Jag hade haft häst i 25-26 år och så tog det slut. Jag tröstade mig själv med en skulptur från en konstnär som heter Lena Palmgren, och efter ett tag tänkte jag att något sådant kan jag nog göra själv också, berättar hon.
Hon prövade:
– Och kände direkt att det här är en uttrycksform som passar mig jättebra.
Hon gör hästskulpturerna av papier maché, på en stomme av aluminiumtråd och folie. Hon målar dem med tvåkomponentsfärg som ger intrycket av brons eller järn.
Vad är det som tilltalar dig med hästarna rent konstnärligt?
– Dels är de så oerhört vackra. Sen är de också att de är så kraftfulla men samtidigt så ömtåliga, och för mig är de oerhört själfulla. Jag har gjort någon tjur också, och nån älg och katt så där, men det är hästarna jag kommer tillbaka till. Så nu är det hästar igen, men i en annan form, säger hon med ett leende.
Når ut i Europa
Och nu är hon alltså redo för sin allra första utställning – fast hon är inte helt novis på att visa sin konst. Sedan förut finns hennes hästar i gårdsbutiken Rotnäs utanför Karlstad och hon samarbetar även med ett onlinegalleri i Nederländerna.
– Så jag har skickat hästar till Tyskland, Holland och Ungern. Det rör på sig!
Fria känslor
Nu i maj ställer hon ut sina hästar på Carlstad art gallery i Duvanhuset, tillsammans med Sofia Linder. Hästarna och det färgstarka måleriet gör sig bra tillsammans.
Målningarna som vid en första anblick ser färgglada och glädjefyllda ut, visar vid närmare anblick större djup. Där finns också inslag av sorg och vemod, saknad och kanske även ilska.
– Det är det jag tycker är så härligt med konsten, att man kan plocka de här känslorna och bearbeta känslorna och när man begrundar en bild kan någon se sorg och någon se glädje. Det tycker jag om. Jag vill att det ska vara ett djup och en känsla, säger Sofia Linder.
För att nå dit använder hon den teknik hon känner för, med akrylfärg som bas.
– Det är blandteknik. Jag sprejar och blandar i grus – jag vill leka mycket när jag målar. Jag vägrar att skissa. Man ska inte vara rädd! Vi måste våga släppa loss mer.