De fick kort semester förra året, de vet inte säkert om de får normal semester i år. Ändå fortsätter personalen på intensivvårdsavdelningen att varje dag rädda livet på patienter med covid-19.
”Som att leva i två parallella världar”. Så beskriver Erica Nygren, avdelningschef på iva, livet mitt i en pandemi för sig och sin personal på intensivvårdsavdelningen i Karlskoga lasarett.
Några veckor efter de första bekräftade covidfallen i Sverige tog iva i Karlskoga emot sin första patient med covid-19. Då var det slutet av mars och okunskapen om viruset var fortfarande stor.
– Det är klart att det var en stor oro för vi visste inte vad det var vi stod inför. Vi visste inget om sjukdomen och hur man eventuellt skulle bli smittad, säger Erica Nygren.
Oron släppte
Att vårda patienter som bär på olika smittor och att skydda sig från dessa var inget nytt för personalen, men det var däremot ovissheten om den skyddsutrustning man hade att tillgå räckte.
När man på avdelningen efter en månad eller två märkte att de rutiner man hade fungerade släppte oron successivt. Däremot intensifierades arbetsbelastningen.
Inom kort ökade antalet personer som behövde vård mot viruset och likaså de personer som var i behov av intensivvård. Och på det fick man långa arbetspass i all denna skyddsutrustning.
Teamarbete
På iva jobbar man i team med sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och fysioteurapeuter. Under hela sitt pass befinner man sig inne på salen där den eller de som vårdas ligger.
– De flesta patienter på iva är nedsövda och behöver konstant övervakning, säger Nygren.
Det gör att verksamheten är lika intensiv dygnet runt, i jämförelse med andra avdelningar där patienter i stor omfattning sover nattetid.
– Intensivvården pågår dygnet runt och det kan hända saker precis när som helst.
Fler platser
I Karlskoga, i normalläge, har man fyra platser för intensivvård. I oktober utökades dessa med befintlig bemanning upp till sex platser. Nu med tredje vågen har platserna än en gång utökats och man har nu åtta platser istället.
Då personalen är specialister på sitt område kan man inte ta in vikarier vid frånvaro. Det har inneburit flera extra pass på schemaraderna och man får hoppa in och täcka upp för varandra vid frånvaro.
Förra året kunde man dessutom endast få tre veckors semester
Frustration
För alla i samhället har det varit en lång väntan med frustration, men kanske ännu mer för personalen som vårdar de allra sjukaste.
De ser hur samhället fortsätter att rulla på samtidigt som man vårdar de som pendlar mellan liv och död i pågående pandemi.
– Man får en känsla av frustration eftersom vi jobbar med de allra svåraste sjuka. Vi har fått skala av vårat privata liv. Dels för att vi följer rekommendationerna, men också dels för att orka jobba, säger Nygren och fortsätter:
– Man gör inget annat än jobbar, äter och sover. Man kanske försöker att ta en promenad eller någon annan fysisk aktivitet för att vårda sig själv lite.
Trötta och slitna
Från att inledningsvis på pandemin vara oroliga för att bli smittade har man idag en helt annan utmaning.
– Vi kämpar med att vi är trötta och slitna. Nu är utmaningen att hålla personalen igång för att de ska orka, säger Nygren.
Hur lyckas man med det? Att ha en god stämning nämns först, att stötta och vara trygga med varandra och känna en tillhörighet i gruppen är andra faktorer som gör att många fortfarande orkar. Men det finns också dom som inte orkat.
– Betydande fler på avdelningen har blivit sjukskrivna på grund av arbetssituationen under pandemin, säger Nygren.
Högt i tak
Nu försöker man hålla orken uppe, än vågar man inte tro fullt ut på att man kommer kunna få fyra veckors semester även om det är förhoppningen.
– Fortsätter det här så kommer vi behöva ändra semesterplanerna och det här ger sig inte förrän alla sköter sig. Vi uppmanar verkligen alla som kan att de vaccinerar sig.
När många i samhället ser ett slut på pandemin närma sig är iva-personalens syn på situationen en helt annan.
– Nej, just nu är vi mitt i tredje vågen. Vi ser inget ljus, men vi hoppas verkligen att vi är på toppen eller platån av tredje vågen och att det nu ska börja vända, men det är lite tidigt att säga, säger Nygren och fortsätter:
– Men som sagt: det är högt i tak, vi skrattar och vi gråter tillsammans.
Medan livet utanför sjukhusets salar fortgår, ibland som om inget har hänt kämpar en trött personalgrupp beslutsamt vidare för att ta hand om de allra sjukaste i spåret av pandemin.