Enkvist: Big Tech vill styra vår världsbild

Signerat
PUBLICERAD:
Anya Taylor-Joy spelar huvudrollen i "The Queen's Gambit".
Foto: Charlie Gray/Netflix via AP
När det gäller den identitetspolitiska överbyggnaden känner vi igen det hbtqi-protokoll som originalserier från Netflix tenderar att följa, skriver Inger Enkvist.

Redan för ett par månader sedan sades 62 miljoner personer ha sett ”The Queen’s Gambit”, serien om en ung amerikanska, Beth Harmon, som har en exceptionell talang för schack. Serien visas på Netflix, som har en enorm genomslagskraft och använder den för att sprida identitetspolitik.

I ”The Queen’s Gambit” är Beth en föräldralös flicka som adopteras av en vänlig men alkoholiserad kvinna. Beth älskar schack och går på några år från underbarn till USA-mästare. Vid runt 20 års ålder besegrar hon den sovjetiske världsmästaren i en turnering i Moskva. Av alla hinder är det svåraste som hon har att övervinna att det barnhem där hon vistats har vant henne vid lugnande medel och att adoptivmamman vänjer henne vid alkohol. Beth är på vippen att fastna i ett självdestruktivt tablett- och alkoholmissbruk.

Serien är välgjord men ”skaver” på grund av att de ideologiska inslagen. Temat är uttalat feministiskt med en ung kvinna som slår sig fram i en manlig värld. Serien är kritisk mot auktoriteter i så måtto att både barnhemmet och föräldragenerationen sviker henne.

I serien finns ”antipatriarkala” drag som att det antyds att hon är utomäktenskapligt barn till en man som inte vill ta ansvar för henne. Hennes adoptivpappa vägrar också att göra detsamma. Beth har en afroamerikansk vän från barnhemmet. Hon ger sig in på sexuella äventyr och även ett lesbiskt sådant. Kristendomen framställs som trångsynt och löjlig, och amerikansk oro för sovjetisk kommunism framställs som överdriven.

När det gäller den identitetspolitiska överbyggnaden känner vi igen det hbtqi-protokoll som originalserier från Netflix tenderar att följa, och som blir ännu tydligare när man jämför med den bok som serien är baserad på, publicerad av Walter Tevis 1983. Manusförfattaren och regissören Scott Frank har lagt in homosexualitet och att Beths far inte skulle vilja veta av henne och modern.

Nyligen har Netflix visat en annan egenproducerad serie, ”Jag heter Anne”, baserad på de älskade ungdomsböckerna om ”Anne på Grönkulla” som skrevs i början av 1900-talet. Läsaren av böckerna känner inte igen sig, eftersom manusförfattarna har fört in feminism och homosexualitet.

Temat ras introduceras genom en svart eldare från Trinidad. Judeförföljelser i Tyskland förs in via en gårdfarihandlare. Katolska kyrkan presenteras i form av präster och nunnor som ljuger och som agar barn för att få dem att lyda. Den engelsktalande protestantiska majoritetsbefolkningen presenteras som fördomsfull, ursprungsbefolkningen som fredlig och de fransktalande som fattiga men glada.

Big Tech-företagen i Kalifornien har utvecklat en makalös teknisk skicklighet, men när vi låter oss underhållas, ger vi dem en möjlighet att utforma vår uppfattning om världen och inte minst vår historia. De kan dessutom samtidigt se till att ingen annan påverkan når oss genom att de har börjat stänga av personer från Youtube, Facebook, Gmail och Twitter och ta bort författare från Amazon.

Big Tech har uppenbarligen ambitionen att påverka oss moraliskt och politiskt. Det borde vi inte acceptera. Frågan är vad vi kan göra mer än att stänga av Netflix. (SNB)

Inger Enkvist

Professor emerita i spanska vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.