Stor intervju med överläkaren Johan Styrud: Jag har förlorat kollegor i smittan

Han har sett coronavirusets värsta sidor.

Kristinehamnsbördige läkaren Johan Styrud har förlorat kollegor och behövt beslutat om vilka patienter ska få iva-vård eller inte.

Pandemin har satt spår i honom. Men han väljer att se optimistiskt på framtiden.

– Någon gång mellan midsommar och 1 augusti kommer det vara färdigt, säger han.

När överläkaren Johan Styrud, 60, minns tillbaka på pandemins början inser man hur otroligt ansträngt det har varit – och är – i vården.

– Jag hade aldrig tänkt i min vildaste fantasi att jag skulle vara med om något à la spanska sjukan, säger han.

Han berättar länge om en skräckinjagande tid där man tvingades välja mellan vilka patienter som skulle få intensivvård och om hur kollegor dött efter att ha smittats.

Händelser som torde få även den största pandemiförnekaren att snabbt byta åsikt.

När NWT ringer upp Johan Styrud, som numer är ett känt ansikte i riksmedia, har han precis avslutat dagen på Danderyds sjukhus. Han är kirurg men får inte operera så mycket längre på grund av att narkospersonalen behövs till iva.

Främst är det mottagning och covid-19-vård han får ägna sig åt.

När det inte är fackligt arbete på schemat, förstås. Han är också ordförande i Stockholms läkarförening.

Men i dag har det bara varit mottagning.

– Det är mycket uppföljningar om akuta saker för vi har ganska ont om vårdplatser. Vi skickar hem folk snabbt och så tar vi tillbaka dem dagen efter eller efter två dagar för att följa upp vad som har hänt, säger han.

Har det varit någon vila under pandemin, eller bara jobb, jobb, jobb?

– Det har varit tufft, för alla som har arbetat i sjukvården. Speciellt under den första vågen då vi behövde många fler händer. Sedan har vi lärt oss otroligt mycket under resans gång. Dels hur man ska göra, dels hur man ska organisera vården.

Avlidna kollegor

Det är just den första vågen som Johan Styrud diskuterar mest när han minns tillbaka.

Enligt honom var svenskarna helt oförberedda när pandemin slog till. Lagren med skyddsutrustning och medicinsk utrustning var tunna och vården nedskalad. Samtidigt som ingen tog höjd för att det kunde gå så illa som över 14 000 döda.

– Vår kunskap, vår erfarenhet, våra möjligheter i början var hemska. Framför allt var det många som kastade sig in i det här utan att ha bra skyddsutrustning och förståelse för vad man skulle göra och inte, säger han och fortsätter:

– Det var en tuff tid förra våren. Nu har vi lärt oss mer om behandlingen, om skyddsutrustningen och hur man ska organisera. Men priset där i början, det är ett antal både läkare och sjuksköterskor som avlidit för de hade blivit smittade på sätt som egentligen inte hade behövt ske.

Kollegor?

– Här i Stockholm är det åtminstone två läkare som har dött och ett antal sjuksköterskor. Jag har träffat en av de här två läkarna. Och det är de som har stått längst fram och åkt hem till folk utan skyddsutrustning eller stått på akutmottagning och tagit emot folk. Träffar man svårt sjuka utan skydd är risken att man blir sjuk själv.

– Vi hade ingenting, vi hade ingenting.

I vården är ni vana vid en tuff arbetsmiljö, men det här måste sticka ut?

– Det sticker ut väldigt mycket. Vi är gjorda för att ta tunga saker, men det var en väldigt konstig känsla att veta att här skulle man kunna undvika att bli sjuk om det fanns skydd eller om det fanns bättre läkemedel och så har man inte det. Många for väldigt illa i början.

Med allt det här som händer, blir man inte utmattad?

– Det har varit stor press. Det är viktigt att man inte är själv när man tar svåra beslut, exempelvis: vilken patient ska få komma till iva och vilken ska inte och när är utsikterna hopplösa? Det är många svåra beslut, då tycker jag det är viktigt att man är i en grupp som diskuterar ihop. Under förra våren stod vi i de diskussionerna då och då att vi inte kunde erbjuda alla 100 procent vård.

Han fortsätter:

– Intensivvården skalades upp lite för sent, så det blev väldigt svåra diskussioner om vilka som skulle få komma dit och inte. Som tur var så ökade man kapaciteten på intensivvården ganska fort. Men det blev svåra diskussioner och det kommer jag komma ihåg mest, hur svåra sådana här diskussioner blir när man står och väljer mellan 85- eller 50-åringen.

– När vi står här efteråt är det ett självklart val, men när man står där på golvet är inte diskussionen lika självklar.

Uppvuxen i Kristinehamn

Johan Styrud har arbetat på sjukhuset i Danderyd hela pandemin. Han har till och med jobbat där som läkare sedan i början av 1990-talet.

Man skulle nästan kunna tro att han är Stockholmare ”by birth”. Men så är det inte. Han är född och uppvuxen kristinehamnare och ser sig själv som en självklar värmlänning.

Det var när han slutat skolan 1979 som han lämnade Kristinehamn och Värmland. Vid några tillfällen har han försökt flytta tillbaka med familjen, men det blev aldrig riktigt av.

– Det är lite tråkigt att det inte gick att flytta, säger han.

Men på somrarna är det Kristinehamn och Vänerns kuststräcka han brukar besöka.

Och trots det svettiga och ansträngda pandemiarbetet i huvudstaden håller han bra koll på den epidemiologiska utvecklingen i hemlänet och har kontakt med lokala representanter för läkarföreningen.

– När det har klippt till hos er har jag förstått att det varit tufft i Karlstad – jättetufft.

Pandemin har som bekant gått i vågor, och olika län har drabbats olika hårt under olika tider.

Men sett till hela pandemin har Värmland klarat sig väldigt bra, medan till exempel Stockholm haft det klart tuffare.

Tycker du att restriktionerna som gäller nu räcker?

– Restriktionerna räcker, sedan gäller det att alla följer alla rekommendationer som gäller. Och det tror jag inte riktigt att folk gör. Det är tudelat.

Du själv då, har du följt dem hela tiden?

– Ja i princip, jag är ganska tuff. Sedan har man ju otur. Jag har träffat covid-19-patienter sedan i mars förra året. Och jag blev sjuk här i julas. Jag har haft skiten.

Och mådde?

– Det var en vecka... Så sjuk har jag aldrig varit som vuxen. Jag låg i min säng och skakade, det var fruktansvärt. Min fru fick det i samma veva, och hon tappade bara smak och lukt och blev kanske lite förkyld i ett par dagar. Det slår så väldigt olika.

Smittades du på sjukhuset?

– Ingen aning, det kan man inte veta. Men det är lite lustigt. Efter att jag har träffat patienter i tio månaders tid – och ju mer tiden har gått desto mer har vi skyddat oss – så kommer det då.

Vägen tillbaka

Enligt Johan Styrud måste Sverige bli mer förberett inför nästa kris. För det kommer att hända igen, det är han säker på.

– Sedan om det händer igen om en vecka, tre år eller 30 år, det vet vi inte, men vi måste vara förberedda på ett annat sätt med lager, skyddsutrustning, läkemedel, etcetera, etcetera.

Vägen ut ur coronapandemin är vaccinet. Det är Johan Styrud säker på. Och så här svarar han på frågan om när pandemin kan deklareras vara över:

– Nu är jag optimist, men jag tror det kommer att gå fort med vaccinationen. Någon gång mellan midsommar och 1 augusti kommer det vara färdigt, hoppas jag.

Vad kommer du att göra då?

– Träffa folk, vi är vana vid att träffas och göra saker. Och få möjligheten att resa.

När samhället öppnar igen, vad tror du det får för effekter?

– Då kommer det gå fort. Folk kommer öppna fort som sjutton.

Fullsatta fotbollsderbyn i Stockholm?

– Det är svårt att svara på, men jag skulle tro det kommer gå väldigt fort.

De virusmutationerna som cirkulerar nu, är det något man behöver vara rädd för?

– Nej, nej. Det kommer alltid mutationer av en virusinfektion som går runt i samhället.

Men behöver man vara orolig för en helt ny variant som sätter i gång allt från ruta ett?

– Det kan man aldrig garantera. Men sannolikheten är väldigt, väldigt liten, men risken finns. Jag tror man inte ska vara överdrivet rädd. Nu gäller det att behandla den här epidemin och försöka få alla vaccinerade så fort som möjligt.

Läs fler måndagsintervjuer: