Landsbygdens intressen har länge varit lågt prioriterade för beslutsfattarna i Stockholm. Nu när allt fler lämnar storstaden i jakt på trygghet och utrymme kanske maktbalansen äntligen rubbas., skriver Blanche Sande.
En vän sålde nyligen sin lägenhet, och kom därmed för första gången i närkontakt med fenomenet vinstskatt. Givetvis kände han till sedan tidigare att staten tar en stor del av pengarna om man har turen att sälja med vinst, men att själv tvingas öppna plånboken sved betydligt mer än denna abstrakta kunskap.
Människor har en god förmåga att sätta sig in i andras situation, när vi bara vill, men vissa saker blir verkligt betydelsefulla för oss först när de drabbar oss själva.
Den sortens aha-upplevelser väntar nu ett stort antal före detta storstadsbor som sprider sig över landet. Tre år i rad har fler flyttat från än till Stockholms län, och ökningen år 2020 var större än tidigare.
– Det bör vara en följd av corona i och med att förändringen är så tydlig och snabb. Kanske har pandemin gjort att man genomför flytten man funderat på ett tag eller så har det kanske varit hemarbetet som fått vågskålen att tippa över, säger Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi på Jönköping International Business School, till Dagens Nyheter.
Även före pandemin fanns en tydlig utflyttningstrend från storstäderna, men med andra drivkrafter. I samma veva som utflyttningen från Stockholms län för första gången på 15 år överträffade inflyttningen, skedde ett tydligt skifte i bostadsköparnas prioriteringar. En undersökning av mäklarfirman Bjurfors visade att bostadsköparna i Sveriges tre största städer, som tidigare satt närheten till kommunikationer och natur främst, plötsligt hade börjat prioritera trygghet allra högst. Och trygga områden är nu för tiden, med den ökande våldsbrottsligheten i vad som brukade vara lugna medelklassområden, en bristvara i de stora städerna.
De som lämnar storstäderna i jakt på utrymme eller trygghet har goda chanser att finna vad de söker. Men de har också goda chanser att få en del aha-upplevelser. Förmodligen har de redan någon sorts uppfattning om vad de ger sig in på. De vet att kollektivtrafiken är sporadisk och bensinpriset skyhögt. De vet att samhällsservicen är begränsad och man kan behöva resa långt för att komma till skolan, mataffären, postkontoret eller vårdcentralen, för att inte tala om polisstationen.
Att befinna sig där i praktiken är dock en annan sak. Kostnaden för att köra bil är provocerande för vem som helst, men den blir betydligt viktigare när man själv tvingas skära i hushållsbudgeten för att ha råd med bensinskatten. Förslaget att ta bort det kommunala vetot mot vindkraftsanläggningar framstår i ett annat ljus när anläggningen i fråga är tänkt att byggas på ens egen bakgård (vilket förklarar varför vindkraftens popularitet minskar ju närmare vindkraftverken man kommer). Samma mekanismer gäller andra politiska frågor som förknippas med landsbygden, som hur jägare och skogsägare behandlas av makthavare i Stockholm och Bryssel.
Den politiska spänningen mellan stad och landsbygd är påtaglig. Faktum att så många beslut med direkta konsekvenser för livet på landsbygden fattas i Stockholm innebär en ojämn maktbalans. Hos en del av storstädernas makthavare går det att skönja en föraktfull eller till och med fientlig inställning till landsbygdens invånare, men även de makthavare som själva kommer från landet påverkas, som alla människor, mest av vad de har i sin nära omgivning – i det här fallet av storstadsbor med storstadsbors prioriteringar och önskemål.
I takt med att fler flyttar ut ur storstadsområdena ökar hoppet om att denna maktbalans rubbas. När landsbygdens förutsättningar blir verklighet för fler, blir det svårare för beslutsfattare att avfärda perspektivet. Man måste inte ens flytta särskilt långt ifrån storstäderna för att få en och annan nyttig aha-upplevelse. Drivkrafterna må vara negativa – pandemi och otrygghet – men inget ont som inte för något gott med sig.
Blanche Sande
Fri skribent