Sundström, Hederos och Nikke Ström: Skit, glitter och vänskap

De värmländska musikerna Nikke Ström och Martin Hederos sluter upp när miljöaktivisten Stefan Sundström släpper ny musik.

En visans Mick Jagger möter bastungt sväng från Karlskoga under ledning av en glittrande ekvilibrist.

NWT ringer upp de tre för ett samtal om musik och natur. Och vänskap.

Döden kom så nära att Nikke Ström var redo att släppa taget. Vännen Sven Wollter hade gått bort några veckor tidigare och när han själv fick viruset och dessutom drabbades av dubbelsidig lunginflammation, trodde han att slutet nalkades.

– Jag höll på att dö, konstaterar Nikke Ström med tung röst.

– Fick en riktig käftsmäll av coronan. En hästspark verkligen. Det var nära ögat, så nära har jag aldrig varit tidigare. Det var outhärdligt. Jag var beredd att släppa taget.

Det var i början av januari han insjuknade och enligt läkarna var det hans klockarkärlek till långa promenader som räddade honom. Promenaderna trimmade kroppens syresättning.

– Efter en tid kom aptiten tillbaka. Och röksuget. Jag röker två, tre cigaretter om dagen, kämpar med att dra ner. Men det är väldigt svårt att skippa ciggen efter 11-kaffet. Nu har jag åter orken att gå en mil om dagen, säger han från hemmet i Göteborg.

Nikke Ström är en av Värmlands mesta musiker. I sommar firar han 70. Sedan uppväxten i Karlskoga har han spelat i otaliga sammanhang och konstellationer, med musiker och artister inom vitt skilda genres. Han spelar fortfarande på samma bas han fick som liten, en Fender Precision. Han var länge med i Nationalteatern och är fortfarande en del av bandet Nynningen.

– Ifjol gjorde Nynningen en scenföreställning tillsammans med Sven Wollter. Vi hann göra nio 50-perskonserter innan Sven åkte på coviden. Han lämnade oss mitt i turnén, vi hade några veckors paus. Han ringde från sjukhuset och sa att de datum som vi hade kvar skulle gå att genomföra, han räknade med att vara på benen till dess. Han fick åka hem kort därpå, men efter bara några dagar åkte han in akut igen. Efter fyra dagar i respirator vaknade han aldrig mer.

"Djupt meningsfullt"

Nikke Ström utgör också en av hörnstenarna i Stefan Sundströms band Bo Kashis Orkester. Bandnamnet blinkar åt komposteringsmetoden som fått ett uppsving under senare år. I bandet återfinns också Martin Emtenäs och Weeping Willows-gitarristen Ola Nyström samt värmlänningen Martin Hederos. Hederos står även som producent till det färska albumet "Östan Västan om stress och press". Hans historia med Stefan Sundström började för 20 år sedan när de spelade in ett hyllningsalbum till Allan Edwall. Sedan följde flera album i rask takt.

– För mig är det ett sammanhang som känns djupt meningsfullt, börjar Martin Hederos i ett försök att förklara det långvariga samarbetet med Sundström.

– Jag känner med texterna och Stefans värderingar, det här är det enda tydligt politiska sammanhang jag någonsin har varit i, fortsätter han.

För dagen arbetar han i Göteborg tillsammans med producenten Christoffer Berg som gjorde albumet "Delta Machine" med Depeche Mode. De jobbar med musiken till den andra säsongen av serien "Tunna blå linjen". I samarbetet med Stefan Sundström tror sig Hederos bidra med en viss finess.

– Ja, jag tror det. Stefan är noggrann som fan med texterna, men inte med det musikaliska. Där är han mer spontant och rakt på. Mina arrangemang har blivit en fin kontrast till det. Jag får så fruktansvärt mycket kärlek av Stefan när vi spelar. Det finns – bokstavligen – ingen som skriker ut sin uppskattning på samma sätt när vi spelar som han. Att spela med honom är bra för egot!

Några söker sig till ett spa för att balsamera själen, andra spelar in skivor med Stefan Sundström?

– Haha, ja lite så. Det blir ett hälsoläger. Det är också väldigt fint att jobba med Nikke, han och Stefan har en bromance som heter duga verkligen. De är som brorsor.

"Nutida sjörövare"

Nikke Ström berättar att hans vänskap med Stefan Sundström har växt fram under många år.

– Igår berättade Stefan att han såg Nationalteaterns "Rockormen" 1978. Då var han typ 15. Det var första gången vi träffades. Även om vi inte har jobbat så mycket tillsammans, har vi otroligt mycket gemensamt, många minnen. Vi har en gemensam historia, både tillsammans och var för sig.

När Stefan Sundström släppte sitt första album arrangerades releasefesten på krogen C von i Göteborg som Nikke drev tillsammans med Totta Näslund.

– Vi är av samma skrot och korn, Stefan och jag. Nutida sjörövare. När vi spelade in förra plattan fick jag ett par skor av honom, de jag hade gav mig ett elakt skoskav. De där skorna blev jag kär i, jag har säkert gått 100 mil i dem.

Nyligen postade Nikke Ström en bild på skorna på Instagram med texten "Ingen bil, men många mil, i fådda skor, av lillebror".

– Han känns som en bror, vi är väldigt nära. Här finns en ömsesidig respekt och förståelse. En frändskap vad gäller moral och etik. Rättvisa, jämlikhet. Även om jag är tio år äldre än Stefan är han en förebild för mig.

"Minns en barbröstad tjej"

När jag ringer upp Stefan Sundström rotar han runt hemma i trädgården på Ekerö. Trots alla år på scenen har han alltid trivts bättre i gummistövlar än i rock'n'roll-boots. Han har just skördat jordärtskockor som han ska "försöka pracka på grannarna". De gröna fingrarna får vila och han skramlar fram en kopp kaffe.

– Jag minns inte Nikke från "Rockormen" så tydligt. Det jag minns är en barbröstad tjej som satt på en motorcykel, ler Stefan Sundström när jag berättar om samtalet med Nikke.

– Men Nikke är så grym. Han är verkligen en musiker, en spelman. Jag är inte alls en musiker på det sättet. Jag är bara på besök i den världen, vilket är jävligt häftigt.

Men dina texter trivs fint i den världen?

– Ja! Ibland så. Bäst funkar det när jag inte tänker för mycket. Gör man musik – eller poesi – och låter det gå genom hjärnan för mycket, då riskerar man att tappa svänget. Att skriva en intellektuell text om biokemi är en sak, att skriva musik är något annat. Det har mer med intuition och drömmar att göra.

Stefan Sundström har haft många kompband genom åren, det han omger sig med nu har han handplockat.

– Det handlar inte bara om att ta in duktiga musiker. För att det ska bli bra behöver man kunna vara polare. Det är fan i mig det viktigaste. Plus då att det svänger. Och de här lirarna är de ultimata för mig.

Stjäl från Monica Z

Efter det förra albumet "Domedagspredikan" ville han göra en skiva som var lite tvärtom, gladare. Låtarna skrevs på Brännö utanför Göteborg i september ifjol. I låtarnas rika persongalleri ryms bland andra Gandhi och Kerstin Ekman – här iscensätts ett terapisamtal mellan Freud och Hitler och det stjäls från Povel Ramel och Monica Z. Livsvisdomar varvas med bagateller och en skogsromantik ligger som inbäddad i de flesta ackorden.

– Jag gillar när man kan ta på låtar. Alltså när det inte bara är abstrakta känslor, utan man ser en scen framför sig när man lyssnar. Det där har jag lärt mig av Bellman, det är viktigt att det finns en närvaro i texterna. Dylan kan det där, han kan skriva väldigt psykedeliskt och lösryckt, men han förankrar det alltid i verkliga saker. Man kan känna lukten av låten när man hör den.

Doften av skog och natur ligger nära i dina låtar.

– Verkligen. Egentligen vill jag göra en skiva som är helt obekymrat naturlyrisk. Som Taube ofta gjorde! Han var bra på att blunda för dåliga grejer – som flickan i Havanna. Den handlar ju om en prostituerad som inte har några pengar, det är inte så mysig som det låter att hon tvingas sitta i ett fönster och vinka åt en karl.

Han skrattar åt det absurda i krocken mellan melodins oskyldighet och situationens mörker i Evert Taubes låt.

– Jag skulle verkligen vilja kunna skriva en mysig, sensuell låt om att gå i skogen. Jag vill förmedla den känslan. För jag är naturromantiker, har alltid varit. Det är i naturen jag finner skönhet.

Han avbryter sig själv tvärt.

– Men det är inte bara romantik, det vore bra om fler flyttade ut från städerna. Kulturellt och miljömässigt. Försörjningsmässigt. Flera av låtarna på skivan målar upp ett alternativ till storstadslivet. Till den hets och konsumtion som många tror måste höra livet till.

Engagerat pratar han om oron kring pandemin, kring de ständigt bubblande miljöfrågorna.

– All form av reklam eller propaganda i musik funkar jävligt dåligt. Det är viktigt att inte ha något syfte med musiken. Musik – som Lill Lindfors säger – ska byggas utav glädje, haha. Men det är så! Det är en sak att förmedla ett budskap intellektuellt, en annan sak att göra det i musik.

Här blir han självkritisk.

– Jag får se upp med det där, för ibland kan jag inte låta bli. Mest kanske för att jag ruttnar på mycket av den musik som görs i dag, den är så jävla nollställd. Det finns säkert de som tycker att jag skriver dem på näsan med den här skivan, men just nu är jag villig att ta den risken. Det får vara värt det.

"En nutida Bellman!"

I musiken bottnar Nike Ström och Stefan Sundström på lite olika ställen. Nikke ser Stefan som mer beläst och kunnig inom vistraditionen med namn som Cornelis Vreeswijk och Evert Taube. Själv har han hämtat näring ur den västafrikanska musiken som utvecklades till blues, r&b och rock'n'roll.

– Stefan är en nutida Bellman! Han för den traditionen vidare, förkroppsligar och besjälar den. Min grund ligger i den svarta musiken och rocken. Jag har även spelat mycket världsmusik och frijazz, säger Nikke.

– Jag sökte mig till visan när 80-talet blev sunkigt, berättar Stefan.

– Då hittade jag Bellman och Cornelis och blev en text-kille. Jag lyssnar knappt på musik. Men jag känner när det svänger. Och när det inte gör det. Nikkes afroamerikanska stil svänger. Han kan det som till exempel Rolling Stones kan. Det är inte ekvilibrism utan groove.

De hittar en gemenskap i band som The Rolling Stones och Velvet Underground. Stefan Sundström gör akustiska demos som de andra får bekanta sig med inför inspelningsdagarna. Väl på plats i studion råder en uppsluppen stämning, ingen pekar med hela handen utan musiken sätter sig under fria former.

– Alla är ju hantverkare, kreatörer, fortsätter Nikke.

– De bästa idéerna ska gifta sig, vävas samman till en musikalisk helhet. Ofta på den här plattan så kom allt väldigt intuitivt, "Tryck på rött!" blev ett mantra, alltså tryck ingång inspelningen så vi inte missar något. Flera av låtarna är förstatagningar.

Spontaniteten skulle fångas snarare än putsas bort.

– Förstatagningar har en nerv, då är alla verkligen på tårna. Musiken lever.

"Det absolut bästa"

I Sundströms låtar är texten överordnad musiken, i mötet med Nikke Ströms bakgrund där svänget – "the roll" – ofta tagit framsätet före orden bildas något eget som både "larmar och skramlar", som Nikke beskriver det, men som också i stunder går på tå eller ligger lågt.

– I musiken finns både Bellman och Cornelis. Och Dylan. Båda de här plattorna vi gjort nu senast håller jag som bland det absolut bästa jag varit med om, säger Nikke.

– Både musikaliskt och mänskligt. För mig är det en ära, en ynnest att få vara med i sammanhanget.

När de var för sig pratar om Martin Hederos väljer de båda att beskriva hans musikalitet som briljant. Båda beskriver det också som att Hederos lägger ett glitter över musiken.

Jag nämner det för Martin som snabbt svarar:

– Glittret är ingenting värt om inte skiten finns där också! Musten i sången och texterna. Bara glitter blir aptråkigt. Det är symbiosen som blir fin.

”Östan Västan om stress och press” släpps den 30 april.