Nej, han har inte glömt Lars Lerin. När Nils-Olof Olsson sammanställt flera årtusenden av svenskt landskapsmåleri, har akvarellmästaren vid Vänerns strand en självklar plats.
I boken ”Sverige genom konstnärens öga” ryms också en rad andra konstnärer med anknytning till Värmland.
Årtusenden? Jo, faktiskt. När Nils-Olof Olsson berättar om hur konstnärer genom tiderna avbildat landskapet de befunnit sig i, tar han avstamp redan i yngre stenåldern och bronsåldern.
Då knackades bilder in i bergväggar och stenhällar. Ännu kan man se älgar, människor, fåglar, solkors och båtar: ristade bevis på att behovet, viljan och lusten att skapa funnits med människan under lång tid.
Bilder före kameran
Via vikingatiden och dess runor, går bokfärden vidare mot medeltidens kyrkomålningar och bonader, fortsätter till Gustav Vasas år och renässansen med jaktscener på slottsväggar, löper sedan på genom barocken och mera slott, krigsscener och ståtliga herremän. Vi ser hur både avbildandet och själva Sverige utvecklas allt eftersom berättelsen går vidare med kartor, akvareller som visar gruvor, byggnadsteknik, dräktskick.
– Innan fotokonsten upptäcktes var det här de enda bilderna som fanns, säger Nils-Olof Olsson.
Tungt vägande bok
Han är utbildad arkitekt och skulptör och därtill författare till flera böcker. Den nu aktuella boken är en riktigt tung historia – bokstavligt talat. Sidantalet närmar sig 400, men läsningen är lustfylld, rena upptäcktsresan.
Bilderna på konstverken åtföljs av fakta om konstnärerna som skapat dem, men också om tiden de skapades i.
– Bilden i sig måste sättas in i ett sammanhang. Då kommer historia, konsthistoria och idéhistoria in, säger Nils-Olof Olsson.
Det har tagit sin tid att få allt detta på plats.
– Jag har läst in både historia och idéhistoria och letat bilder. Min fru säger att jag började på våren 2011, men jag hade lite hjälp av tidigare böcker, berättar han.
De har handlat om konst och historia på Västkusten, i Skåne och i Stockholm. Nu tar han ett grepp på hela Sverige:
– Utgångspunkten var att försöka få en helhetsbild av Sverige, men där den konstnärliga blicken är utgångspunkten.
”Landskapet är sinnligt”
Idag bär alla en kamera med sig i mobilen, men långt in på 1900-talet var det konstnärerna som fäste bilden av landskapen runt om oss. Samtidigt har konstnärer fortsatt att måla landskap, långt efter kamerornas intåg i vardagslivet.
– Dels är det något man har framför sig: jag tittar på en himmel och när jag upplever den finns det alltifrån en romantisk soluppgång till en himmel med vispgräddsliknande moln på sommaren. Jag tror att lusten gör mycket – landskapet är sinnligt av sig själv, säger Nils-Olof Olsson.
Skapar identitet
Han tror också att många landskapsmålare drivits av att visa det vackra för andra, ofta med närmast lokalpatriotisk drivkraft.
– Det ger en identitet. En skåning vill gärna visa hur Skåne ser ut!
Han ser det i sociala medier också, högst nutida bilder som blir dagboksanteckningar.
– Jag tror att det finns något mänskligt behov i detta, säger han.
Också de historiska bilderna kunde ha budskap, utöver det rent avbildande. Ibland är det politik med i bilden, ibland ren försköning, idealisering eller symbolik, som förstärker och visar vägen för åskådarens tolkning.
Han nämner den välkända vädersolstavlan som skildrar ett halofenomen över Stockholm, men också visar hur kyrkan tronar på toppen av staden: ”Ett idealsamhälle med den allsmäktiga kyrkan på pyramidens topp” skriver Nils-Olof i boken.
Från detaljer till enkelhet
I hans bok blir det också tydligt att landskapsmåleriet har förändrats genom tiderna.
– Det har ju varit olika konstuppfattningar.
Fram till 1700-talet var hantverket viktigt, och länge ville man att det skulle vara exakta avbildningar – även om man som nyss nämnts kunde försköna landskapen ibland.
– Sen när konkretismen kom, kunde de förenkla landskapet till oigenkännlighet, säger Nils-Olof Olsson.
Hur trendigt landskapsmåleri varit har också varierat genom tiderna. Under slutet av 1800-talet for svenska konstnärer till Tyskland och lärde sig måla imponerade landskap. Några decennier senare fnystes det åt ”Düsseldorfmåleri”.
– Men det finns också konstnärer som var verksamma i slutet av 1800-talet som fortfarande är högt värderade, som Zorn och Carl Larsson, påminner Nils-Olof.
Håller traditionen levande
Idag upprätthålls landskapsmåleriet av konstnärer som Linn Fernström, Karin Mamma Andersson, Ernst Billgren och förstås Lars Lerin.
– Lerin är fantastisk i teknik och uttryck och behärskar det stora formatet. Han håller traditionen levande, men är också en förnyare, säger Nils-Olof Olsson och beskriver lyriskt hur Lerin målar bländande vackra vyer på sitt eget sätt, men också lyfter upp miljöer som andra inte ser som möjliga motiv.
– Som glänsande asfalt och en bensinmack.
Konstnärerna kan också, framhåller han, ge nya perspektiv på vad som ”är” något, vad som är vackert, vad som är värt att avbilda.
– Som Bohuslän som man förr tyckte var bara kala klippor; nu tycker man efter att ha sett det genom konstnärernas öga att det är fantastiskt. Så gör Lerin också i högsta grad, när han avbildar miljöer som inte står så högt på listan annars. När jag ser den där bensinmacken känner jag ju stämningen och plötsligt kommer man ihåg när man var ung och stod med en moped vid en mack.
Broos undertoner
Andra värmlänningar Nils-Olof Olsson har med i sin bok är Gustaf Fjaestad, Otto Hesselbom (Dalsland och Värmland), Lena Cronqvist och Karin Broos.
De två förstnämnda var utpräglade landskapsmålare på sin tid, medan de två sistnämnda varierar mer, men landskapet finns hos dem också. Verket av Karin Broos som Nils-Olof har med i boken heter Hoppet 2 och visar tre ungdomar och en hund på en brygga, med skarpt sidoljus och en skogskant bortom sjön.
– Karin Broos har ett väldigt realistiskt måleri, men det finns en underton. Man undrar vad som hänt innan bilden och efter bilden, säger Nils-Olof Olsson.
Måleriet kommer igen
Varje ny konstnärsgeneration förhåller sig både till sin nutid och till det som redan gjorts och Nils-Olof Olsson tror att landskapsmåleriet är på väg tillbaka.
– Det är som en sinuskurva med toppar och dalar, det kommer igen, men alltid i nya former. Det kommer till nya aspekter som man inte kan föreställa sig innan. Jag tror aldrig det blir slut på idéer!
Och, tillägger han:
– Måleriet har dödförklarats med jämna mellanrum, men nu säger de på konstskolorna att det inte bara är undersökande konst som gäller. Hantverket och måleriet har kommit tillbaka och i och med det tror jag också landskapsmåleriet kommer tillbaka.