Hela den svenska modellen för lönebildning där fack och arbetsgivare kommer överens genom kollektivavtal hotar att skjutas i sank av EU. Och det har vi statsminister Stefan Löfven (S) att tacka för.
Det är EU som driver på för att göra arbetsmarknadspolitiken mer gemensam, bland annat genom att införa bestämmelser om minimilöner. Det går på tvärs mot hur löner sätts i Sverige, och föga förvånande är både fackföreningarna och arbetsgivarna eniga i kritiken mot EU:s nya klåfingrighet. Men den verkar oerhört svår att stoppa.
I höstas lade EU-kommissionen fram sitt förslag om minimilöner, och i torsdags kom Europaparlamentet med sitt motbud, som förstås är ännu mer omfattande. Enligt kommissionen så skulle det åtminstone funnits en möjlighet för Sverige att slippa undan. Om 70 procent av arbetskraften i ett land omfattas av kollektivavtal så skall landet kunna undantas. Men parlamentets förhandlare har höjt den gränsen till 90 procent, och det är en grad som även Sverige periodvis kan ha svårt att nå. Inte heller vill de veta av några rent geografiska undantag.
Inför EU:s sociala toppmöte i Porto 7-8 maj har Sverige och tio andra regeringar skrivit under ett dokument där de protesterar mot att fler sociala frågor tas upp på EU-nivå. Det gäller också välfärds- och arbetsmarknadsfrågor. Bland undertecknarna finns Danmark, Finland och de baltiska länderna, men med möjligt undantag för Nederländerna räknas inget av dem till några tungviktare i EU.
Det hela är förvisso inte avgjort ännu. Det väntas många och utdragna förhandlingar mellan de olika EU-institutionerna, men alla verkar i princip inriktade om att det blir minimilöner. Frågan är bara på vilket sätt. Sverige har inte mycket att sätta emot, och någon vana vid att lägga in veto eller på andra sätt obstruera vill eller vågar vi ju aldrig göra.
De var ju inte så det skulle bli, eller? Det värt att minnas vem som öppnade den här dörren. Det gjorde statsminister Stefan Löfven (S) själv när han kallade till toppmöte i Göteborg om EU:s sociala pelare i november 2017. Tidigare hade det ju diskuterats om man inte skulle fördjupa samarbetet också på det här området, men fallit på att flera medlemsländer var motståndare till ökad överstatlighet.
När så plötsligt regeringschefen för ett av de medlemsländer som varit starkast emot kallar till ett toppmöte om saken kunde det inte uppfattas som något annat än att landet nu övergett sitt implicita motstånd. Bollen kom i rullning och nu är vi här.
Frågan är om Löfven verkligen förstod vad han gjorde, och att signalerna skulle uppfattas som de gjorde. Om inte så visar det på en monumental aningslöshet. Var skulle toppmötet annars vara till för? Att visa upp lite bra pr på att vi bryr oss om sociala frågor så där i största allmänhet? Alternativet att han visste vad han gjorde skulle innebära att han förrått hela den fackföreningsrörelse han själv är sprungen ur, och hela den svenska modellen.
Redan där och då var det många som varande för vad Löfvens toppmöte skulle leda till, men det avfärdades som skrämselpropaganda. Regeringen har själv satt sig och hela Sverige i den här sitsen.