Under 1970-talet var det ofta från vänstern som det kom kritik mot det svenska utvecklingsbiståndet. Det sågs som ett uttryck för imperialism och nykolonialism. I dag är det vanligtvis från högern som biståndet ifrågasätts. Inte själva förekomsten, men däremot omfattningen och utformningen.
I P1-morgon i Sveriges Radio kunde vi nyligen (22/4) höra en debatt mellan miljöpartisten Per Olsson Fridh, minister för internationellt utvecklingssamarbete och Hans Wallmark, Moderaternas utrikespolitiska talesperson.
Bakgrunden till debatten var att Moderaterna tillkännagivit att de vill minska biståndet med drygt 15 miljarder i år. Förra året beräknas biståndet ha uppgått till 56 miljarder. Det är ungefär lika mycket pengar som vi lägger på hela rättsväsendet. Men det viktigaste förslaget från M är inte i sig att skära ned på summan. Det centrala är att de föreslår att det så kallade enprocentsmålet skrotas.
Sedan 1960-talet har Sverige haft som ambition att en procent av bruttonationalinkomsten skall gå till bistånd. Det kan jämföras med att FN har satt upp målet 0,7 procent. Detta innebär att Sverige är världens mest generösa land, relativt sett. De som nu kritiserar M för att vilja slakta biståndet är alltså minst sagt dramatiska. Även med Moderaternas minskning, skulle Sverige fortfarande befinna sig bland de fem största givarna av bistånd.
I radiodebatten konstaterade Hans Wallmark att ”det är inte rimligt att det finns ett enda område där vi har målet att vi skall göra av med en viss summa pengar”. I stället för att fokusera på hur mycket pengar vi skall lägga på bistånd, borde vi fråga oss vad vilka resultat vi vill uppnå.
I en intervju i NWT (13/11 2015) konstaterade Carl Wahren: ”Som gammal byråchef på Sida är jag pinsamt medveten om hur många lokala problem ogenomtänkt bistånd medverkat till.”
Mycket gott har naturligtvis åstadkommits med svenska biståndspengar, men enorma summor har också gått till att smörja förtryckande regimer och lokal korruption. Ett aktuellt exempel är hur vi ekonomiskt stöttar den palestinska myndigheten som i sin tur ger lön till terrorister.
Hälften av det svenska biståndet förmedlas genom FN-systemet som består av över 200 organisationer. Moderaterna föreslår att det svenska biståndet avgränsas till ett fåtal organisationer med tydligare kontroll och uppföljning av hur pengarna används.
M vill även att biståndet villkoras. I dag har vi ett stort problem med länder som vägrar ta emot sina medborgare när de skall utvisas från Sverige. Många av dessa länder är också stora mottagare av bistånd. Om de inte vill samarbeta, skall de inte få några pengar av oss. Vi skall heller inte acceptera att mottagarländer förhåller sig passiva till inhemsk korruption.
Vidare vill Moderaterna att en större andel av biståndet går till katastrofhjälp. Det är mycket bra. Att hjälpa människor i akut nöd borde alltid ha högre prioritet än exempelvis infrastrukturprojekt. Likaså är det välkommet hur M vill att vi skiftar fokus från bistånd till handel – ”from aid to trade”. Att riva handelsmurar och främja frihandel är den bästa gåva vi kan ge världens fattiga länder.
Svenskt bistånd har alltför ofta präglats av att det är viktigare att vi känner oss duktiga, än att hjälpen verkligen når fram. Moderaterna styr nu biståndsdebatten i en mer konstruktiv riktning.