Kajsa Ravin: Vi får väldigt många oroande signaler

Karlstadsbekanta Kajsa Ravin fick en rivstart på jobbet som generaldirektör för Statens kulturråd – med helt andra frågor än hon planerat för.

Under pandemin har Kulturrådet blivit navet som stora delar av det statliga stödet till det krisande kulturlivet kretsar kring.

Den 9 mars 2020 var Kajsa Ravins första dag på jobbet som ny generaldirektör för Statens kulturråd.

Hon hade därmed knappt börjat, när pandemin vände upp och ner på kulturlivet och även förvandlade Kulturrådets och den nya generaldirektörens agenda.

– Vi kavlade upp ärmarna och arbetade ur ett krisledningsarbetsätt, säger hon.

Hon är glad över erfarenheterna hon hade med sig in i rollen.

– När jag klev in som generaldirektör hade jag många år som chef inom kultursektorn bakom mig. Jag har varit i kommunala och regionala sammanhang under lång tid och är van att hantera komplexa situationer. Jag har ju också jobbat i fem och ett halvt år på kulturrådet som handläggare. Det var väl tur att jag hade all den erfarenheten! Men hur en pandemi påverkar samhället i stort och kultursektorn, det finns det ingen som kan vara förberedd på.

Grundades i Karlstad

Arbetet som verksamhetschef för kultur- och föreningsstöd i Karlstads kommun var Kajsa Ravins första chefsjobb och gav viktiga insikter, både i kontakterna med föreningslivet och med kollegor, i Karlstad och i andra Värmlandskommuner.

– Karlstad är väldigt mycket en föreningarnas stad. Det ideella kulturlivet är det starka, säger hon.

Åren i Karlstad skulle även visa sig viktiga för hennes fortsatta karriär. Hon tycker att kommunen var bra på att hand om nya chefer och lovordar kommunens eget chefsprogram. Hon var även med i en utbildning via Effect Manegement, för kvinnor med chefsjobb. Där fick hon styrelseproffset Meg Tiveus som mentor, som uppmanade till att våga ta plats och veta vad man vill.

– Hon var spännande och fantastisk som mentor. Hon är en pionjär som kvinnlig chef i näringslivet.

Har tagit möjligheterna

Efter åren i Karlstad bar det vidare till ett arbete som förvaltningschef i Gävle och därefter väntade Region Uppsala och posten som kulturdirektör, innan Kulturrådet kallade.

Med facit i hand kan Kajsa Ravins karriärresa se rak och självklar ut, men riktigt så tycker hon inte själv att det varit. Hon konstaterar att den som läser humaniora och intresserar sig för konst och samhällsutveckling, aldrig möts av folk som säger att man kommer att få en lysande karriär och tjäna massa pengar.

– Jag har inte haft så mycket strategi, men däremot har jag tagit möjligheterna när de kommit. Jag har varit ganska driftig och försökt hitta sätt att komma vidare.

Arenor för dialog

Den driftigheten har satts på prov under hennes första år som generaldirektör. Pandemin slog mot hela kultursfären. Det har varit täta kontakter med kulturdepartementet, men också med kulturlivets många olika aktörer, från stora branschorganisationer till små teatergrupper.

– Det som präglat det här året är samtal, dialog, lyssnande. Vi har försökt skapa arenor för dialog. Vi har haft kontakt med oerhört många, säger Kajsa Ravin.

Ett normalt år hanterar Statens kulturråd 8000 ansökningar av olika slag, berättar hon.

– Under 2020 blev det 6500 extra och hälften av dem som sökte har aldrig sökt medel hos oss förut.

Viktig samverkan

Också utbyte med den regionala nivån är viktig i den nya situationen, framhåller hon.

– De är viktiga för oss i kultursamverkansmodellen, men regionerna har också en otrolig kunskap om förutsättningarna i sina län.

För att säkra den kontakten finns bland annat en referensgrupp med regionala kulturchefer. Bland dem finns Ulf Nordström från Region Värmland.

”Har varit tragedier”

Hur kulturlivet ska stöttas är ett återkommande tema i diskussionerna. En viktig roll Kulturrådet har i pandemin är att fördela ut krisstöd från staten. Under 2020 fördelades 1,4 miljarder ut via Statens kulturråd, varav 1,2 gick till det fria kulturlivet.

– Det är väldigt mycket pengar. Var det tillräckligt mycket pengar? Det är en jättesvår fråga att svara på. Om man tittar på översökningen (hur många fler än de som fått bidrag som sökte, reds anm) har pengarna inte räckt, men vi kan också se att många faller mellan stolarna, för att de sökt hos Kulturrådet när de skulle ha sökt hos Konstnärsnämnden. Det har varit tragedier och många samtal vi fått ta om det. Vi har gjort vårt yttersta för att kommunicera brett för att nå ut så mycket som möjligt.

Oroande signaler

Efter den första stödomgången kom kritik, när det visade sig att stora grupper inom kultursektorn inte omfattades av stödet, exempelvis tekniker. Hon är glad att det ändrats.

– Hur ska man kunna starta upp kulturen igen om alla ljus- och ljudtekniker gått i konkurs? säger Kajsa Ravin och påminner också om att mer stödpengar är på gång.

Hur skulle du säga att läget är nu i Kultursverige?

– Vi får väldigt många oroande signaler från branschorganisationerna. Bland annat om att enskilda konstnärer lämnar sektorn. Det kan betyda att de inte kommer tillbaka till kultursektorn. Vi vet inte än hur stort dränage det varit från kultursektorn i alla led, säger Kajsa Ravin.

Dränaget oroar henne:

– Absolut. Jag tror att det kommer att ta väldigt lång tid innan kultursektorn återhämtar sig. De negativa effekterna kommer vi att få leva med en längre tid. Det som varit brister innan har blottlagts och tydliggjorts ännu mer.

Som exempel nämner hon utsattheten för kulturarbetare som driver sin verksamhet i enskild firma och inte omfattas av trygghetssystemen, med ”personliga tragedier och konkurser” som följd.

”Fantastiskt kulturlän”

I Värmland är kulturen en del av identiteten, men den skapar också arbetstillfällen och drar besökare till länet.

– Värmland är ett fantastiskt kulturlän. Jag tänker på många positiva saker med Värmland. Värmland har många starka kulturverksamheter.

Också här slår pandemin, även mot normalt starka aktörer. Hon nämner Västanå teater som normalt har hög egenfinansiering, men drabbas nu när publikintäkterna viker.

Längtar efter kulturlivet

Det har gått tio år sedan hon lämnade Värmland yrkesmässigt, men hon släpper inte kontakten med länet.

– Jag har fortfarande kontakt med många av dem jag jobbade med och jag har ju svärföräldrarna i Karlstad, säger hon och berättar att hon turistade i Lekvattnet i somras, vid Finnkulturcentrum, där hon vandrade och tittade på finngårdar.

Till sist – vad längtar du mest efter i denna tid?

– Jag längtar efter att ta del av kulturlivet runtom mig. Jag är en otroligt stor kulturkonsument och kulturen är en stor del av mitt liv.