Helena Wiktelius Rimfjäll: "Jobbiga jävlar behövs”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Helena Wiktelius Rimfjäll
Wikipedias beskrivning av civilkurage: ”Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, och förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.”

Det blir mer och mer sällan jag ser att civilkurage uppmuntras. Snarare upplevs dessa individer som icke formbara, stökiga, upproriska till och med jobbiga. Jag är orolig att dessa unika, starka människor är på väg att utrotas. De blir i alla fall färre och färre.

Att göra sin grej på sitt sätt tyder ju på en enorm passion, ett engagemang utöver det vanliga. Många gånger är det just dessa människor som revolutionerat, ökat intresset och intäkterna för en sport eller ett företag.

Förutom en och annan i min närhet som står för detta innersta väsen som jag pratar om, kommer jag att tänka på idrottare som Zlatan, Gunde, Boklöv och Bolt. När det kommer till näringslivet tänker jag på Ingvar Kamprad, Petter Stordalen, PG Gyllenhammar. Riktigt pinsamt att behöva erkänna att ingen kvinna kom upp spontant. Vad beror det på? Kanske är det så att många kvinnor får mer tillrättavisningar än män när de uppvisar civilkurage.

Petter Stordalen är en av de som gör sin grej på sitt sätt, enligt Helena Wiktelius Rimfjäll. ”Det tyder ju på en enorm passion, ett engagemang utöver det vanliga”, skriver hon.
Foto: Fredrik Hagen

Allt för många gånger har jag observerat motstånd och irritation när kvinnor inte håller tyst, fogar sig i ledet, är smidiga och statistiska utan med mycket känslor och enormt engagemang försöker göra skillnad. Visst har vi många talangfulla tjejer inom längdskidåkningen, jag tänker också på friidrottare som Carolina Klyft, Emma Green och Kajsa Bergkvist, men många tjejer har tidigt fått lära sig att inte ta för mycket plats, visa ilska och irritation, inte sticka ut för mycket medans pojkar och män inte får i närheten lika många tillrättavisningar kring detta.

Media lyfter troligtvis fler manliga näringslivsprofiler och idrottare, men jag ser tråkigt nog alldeles för få kvinnliga entreprenörer som vågar vara sig själva fullt ut och bedriva ett civilkurage fullt ut, förmodligen på grund av rädsla för att uppfattas som obekväma men också av rädsla för att bolaget eller varumärket ska påverkas negativt. Bättre att vara tyst och jobba i det dolda. Det är inte lätt att passa in om du är född för att sticka ut!

När jag diskuterat detta i olika kretsar säger många att ”de som tycker mycket får ju vara beredda på att få tillbaka, och kunna ta en och annan käftsmäll”. Men det är just det sista som upprör mig mest. Många som sticker ut och har åsikter och tankar som de delar kring saker som kan förbättras eller utvecklas, de gör inte personliga påhopp. Deras fokus är på rutiner, processer, egentligen på Lean. Hur kan vi bli bättre än vi var igår?

Jag upplever att speciellt kvinnor alltid försöker ge sin sakliga syn på problemet, aldrig ge personliga påhopp. Men det intressanta är att det alltid är någon som tar det personligt. Och nu undrar ju jag om det här säger mest om den personen som pratade om problemet och elefanten i rummet, eller om personen som tar åt sig?

Det som tar död på civilkuraget tror jag är att människor som står upp för sina åsikter och värderingar alldeles för ofta får personlig kritik tillbaka. Orättvist, tycker jag, då dessa individer fokuserar på HUR saker kan bli bättre, och inte på vem. Men feedbacken de får tillbaka handlar i stort sett alltid om hur DE kan bli bättre.

Människor som sticker ut och har civilkurage är inte mer hårdhudade än andra. De vill bara göra idrotten, världen eller arbetsplatsen bättre. De vill väl, så lyssna på VAD de säger, inte HUR. Och viktigast av allt – tänk att jobbiga jävlar behövs. Låt deras energi om att driva utveckling komma till sin rätt. Välj att vara generös när du lyssnar och observera att de kritiserar och utmanar processer och system, och inte personer. De vill bara bidra till förbättringar och utveckling.

Jag förstår att åsikter och insikter gör ont, för de är allt som oftast oreducerade och spot on om hur verkligheten är. De pekar ofta på elefanten i rummet som ingen vill prata om, så det är klart att de är obekväma enligt många. Dessa individer skapar mer arbete, men ofta till det bättre. Som jag brukar säga – inga genombrott utan sammanbrott.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.