Är du en av dem som inte kan låta ett obekvämt läge passera obemärkt förbi på jobbet? En av dem som måste säga något när det blir konstig stämning och alla bara vill att allt ska återgå till det normala kallpratet? Grattis! Du är den som inte duckar för ett skav!
Jag har länge arbetat med arbetsrätt på arbetsgivarsidan. Om jag uttrycker det lite nonchalant har det många gånger inneburit att jag blivit inringd för att lösa ett ”problem” på en arbetsplats. Ungefär som Wolf i Pulp Fiction. Någon beter sig inte som förväntat och detta måste det rådas bot på. Det blir åtgärder som stränga tillsägelser eller i de allvarligare fallen rent utav en spark därbak som gör det omöjligt att komma tillbaka till jobbet. Många gånger är det tyvärr fullt berättigade åtgärder. Situationen är sådan att det är på sin plats att arbetsgivaren sätter en tydlig gräns.
Men ibland när jag blir inringd får jag känslan av att den arbetsrättsliga verktygslådan inte är rätt, trots att det är den jag är ombedd att ta med mig. Det kan mycket väl vara en situation där en medarbetares beteende visserligen ter sig helt obegripligt och orimligt och situationen verkar ohållbar. Det är vid dessa tillfällen jag får en känsla av att om bara kommunikationen mellan chef och medarbetare, eller mellan medarbetare och medarbetare för den delen, fungerat annorlunda så hade situationen aldrig uppstått. Eller så här: om det hade lagts bara lite möda vid de mellanmänskliga relationerna så hade situationen varit betydligt mer hanterbar. Jag pratar om att mötas i en dialog. Så vad menar jag med det? Handlar det om att tydliggöra förväntningar eller presentera verksamhetens riktning? Nej, det handlar inte om det. Handlar det om att man måste älska att umgås med sina jobbarkompisar på fikastunder och after works? Nej, det handlar inte om det heller. Det handlar om att våga säga något om det som skaver och att nyfiket utforska skavet för att en bryr sig.
De allra flesta vill nämligen att relationerna på jobbet ska funka bra. Det är sällan någon beter sig obegripligt och orimligt för att jävlas. Hur vi beter oss på jobbet beror på vem vi är och vår psykologiska tolkning av situationen vi befinner oss i. Eller med andra ord: vi har alla olika erfarenheter med oss i bagaget och dessa påverkar hur vi tolkar olika sammanhang. Och trots att vi vet att det är på det viset utgår vi ändå i vår vardagliga kommunikation från ”att som jag ser på världen ser också du på den”. Visst är det konstigt?
Vad jag försöker säga är alltså; våga säg något om det som skaver! ”Men vadå skaver? Har vi ens något som skaver på vårt jobb”, kanske du tänker. Det mesta funkar väl bra och alla är trevliga? När jag pratar om skav menar jag också – eller kanske allra mest - pyttesmå skav. Sånt som bara kanske är en fundering. Eller en aning. Ni vet, i vissa samtal där en bara får en känsla av att något inte riktigt föll på plats eller blev som en tänkt sig. Det är då du har ett skav framför ögonen! Grattis! Det är då du ska rikta blicken inåt, för det är dig och din världsbild det handlar om. Försök lägga märke till vad du ser, hör, känner eller tänker. Dela med dig av det du hittar och stäm av det med den andre personen. Till exempel så här:
”Jag känner mig osäker på hur det här jag nyss sa blev för dig. Har du lust att berätta?”
Troligtvis får du ett svar. Om personen känner att du frågar av genuin välmening så får du ett uppriktigt svar.
Men varför prata om pyttesmå skav? Blir inte det lite too much? Vi kan väl spara pratet tills vi har ett riktigt problem att prata om? För att spara tid om inte annat? Jo, för att riktigt stora problem brukar börja med ett pyttelitet skav. Och små skav är inte alls lika ”farliga” att prata om. Dessutom stärker det relationen eftersom det är ett sätt för oss att utbyta världsbilder med varandra, och det gör det lättare för oss att förstå oss på varandra på många sätt. Om vi väntar på att problemet ska bli riktigt stort så är det oftare den arbetsrättsliga verktygslådan som kommer fram och det är utan tvekan både jobbigare och mer tidskrävande.
Så hur svårt ska det vara att prata med varandra? För många av oss så är det faktiskt svårt att prata med varandra när vi menar att mötas i en dialog. Det kan vara riktigt läskigt. Men det är faktiskt inte omöjligt även om det kräver lite träning. Det fina är att bara ett litet steg, där vi öppnar upp pyttelite mer än vad vi är vana och vad vi egentligen har mod till kommer att göra stor skillnad. Testa får du se! Organisationen, din kollega och inte minst du själv kommer bli belönad!