Trafikverkets budskap var glasklart: börja med att vårda de vägar och järnvägar vi redan har innan fler nya projekt påbörjas. Men vad en myndighet skriver i sitt inriktningsunderlag får uppenbarligen inte stå i vägen för regeringens utlovade prestigeprojekt.
När den senaste propositionen på infrastrukturområdet presenterades på fredagen var det därför inklusive nya stambanor för höghastighetståg. Den nya propositionen gäller för perioden 2022-2033. Kostnaden blir hisnande 799 miljarder kronor, plus de extra intäkterna på 77 miljarder från ban- och trängselavgifter.
Enligt Trafikverket skulle allt detta, och möjligen lite till, behöva användas för att färdigställa påbörjade projekt och rusta upp befintliga vägar och järnvägar. Men regeringen vill, tillsammans med Centern och Liberalerna, lägga en stor del av kakan på nya stambanor för höghastighetståg. Det gäller nya sträckningar, utöver de som redan påbörjats genom Ostlänken, Göteborg-Borås samt Hässleholm-Lund. Utöver stambanorna finns även planer på att lägga pengar på Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå.
Regeringens ursäkt för att gå emot Trafikverket, jämte flera andra remissinstanser, präglas av generella värdeord. De nya projekten krävs, enligt propositionen, för att ”öka tillgängligheten, modernisera svensk infrastruktur och öka möjligheterna för klimatsmarta transporter”.
Men om upprustningen av befintliga vägar och järnvägar underfinansieras, vilket det finns stor risk för, lär det ha stor inverkan på just tillgänglighet, modernisering och klimat – i negativ riktning. Skador och ständiga förseningar är knappast förenligt med något av värdeorden.
En rimligare prioritering när det gäller just nya järnvägsprojekt vore att bygga kortare sträckor som både minskar trängsel och gör det lättare att ta sig mellan olika destinationer, samt fler dubbel- eller trippelspår längs hårt belastade sträckor. En del skulle kunna vara på språket Stockholm-Oslo för att få ned restiden till strax under tre timmar. Det behövs inga höghastighetståg för det.
Infrastrukturprojekt är inte bara dyra, utan de tenderar också att bli ännu dyrare än vad det var tänkt från början. En god idé är därför den kostnadskontroll som regeringen nu föreslår. I praktiken skall det innebära ökat lärande från tidigare erfarenheter och bättre transparens kring orsakerna till ökade kostnader. Men då måste samma lärande från tidigare projekt också gälla regeringen. Annars löper de nya stambanorna stor risk att bli just ett sådant projekt som myndigheterna skall lära sig av misstagen från.
Det går inte att få alla goda ting på en gång – särskilt inte när det gäller infrastruktur. Vägar och järnvägar kostar, och det är ett enormt slöseri att slarva med underhållet av de som redan finns. Därför borde prioriteringen i infrastrukturpropositionen vara uppenbar.