Mitt barn har fått sin pappa nu

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Första gången de sågs var H bara ett och ett halvt år, en glad liten pajsare men inte en som nödvändigtvis älskade alla han träffade. Men Nanna, som han kallade pappa Uddgren de första åren, tog han omedelbart till sitt lilla hjärta. När han var två och ett halvt flyttade vi till Värmland för att baxa ihop en ny familj. Nu har vi bott här i över tio år.

Vi är en brokig grupp. Uddgren har två söner sedan tidigare, jag en och den fjärde sonen har vi tillverkat ihop. Vårt efternamn är för långt, för att binda ihop gruppen. H:s biologiske far försvann ur hans liv för länge sedan, och jag har haft ensam vårdnad.

Tiden har gått, Nanna blev Pappa och vi har såklart arrangerat oss i en vardag men oron längst bak i huvudet på mig, den som har viskat att om det händer mig något så kommer H att hamna hos en far han inte längre känner, den har legat kvar.

Jag har våndats över att han kanske kommer skiljas från det han känner till, sin vardag, sina bröder, den ende far han känner till. (Eller så hade det inte alls blivit så, för att myndigheterna hade tagit hänsyn till omständigheterna, men det hade blivit utredningar och processer och elände.)

Nu slipper vi ens fundera, för i veckan som gick firade vi att Uddgrens adoption av H har vunnit laga kraft.

H och Nanna på Liseberg för snart tio år sedan.
Foto: Privat

Snart 13-åringen själv var nöjd, kanske mest nöjd över saft och tårta mitt i veckan, men fattade väl inte riktigt vad det var att fira egentligen. Gott så, hans dagliga liv kommer inte förändras med mer än att från och med nu så ska det krånglas med en förälder till när ett papper ska skrivas på. Pappa var ju Pappa redan innan.

Den andra pappan finns också, som en skugga och som ett inramat foto i lådan i nattduksbordet, i vaga bilder av legobyggen i en annan stad, i suddiga doftminnen av en tillfällig flickväns bostad där det röktes under fläkten och där man fick godis även om det var mitt i veckan.

Jag svarar på frågor när de kommer och fyller i några luckor, men förlusten är verklig.

Storasystern som han vet finns men som han aldrig har träffat, undringar över om han kanske är lik pappa P, om han kanske brås på honom på något vis, gillar han också handboll? Nähä hockey, jaja, men dataspel i alla fall, eller hur? Och hundar, han gillar hundar va? Hade han också jättemycket växtvärk och mina blå ögon har jag väl från honom för du har ju bruna, mamma? Hur lång är han och tror du att jag blir lika lång? Tror du att han vill träffa mig när jag är vuxen, det kanske inte är lika jobbigt för honom då?

Det är inte lika dramatiskt längre att pappa P är borta. Inte som när H var liten, när gråten kom och allt bara var obegripligt. Varför vill han inte träffa mig, mamma? Han mår inte bra, älskling. Han älskar dig, men han orkar inte riktigt. Om man älskar någon vill man väl vara med den? Jo.

Alla samtalen utan riktiga svar. Grubblandet. Sorgen. Jävla människa.

Pojken vars sorg är randig, han som blev så trygg i sig själv trots allt, jag hoppas att han en vacker dag kan låta tyngden i kärleken från den far som valde honom att åtminstone få väga lika tungt som den uteblivna kärleken från den som valde bort honom. Hur mycket kärlek krävs det för att laga hålet efter den som borde älskat dig mest men som svek dig? Går det ens att laga? Men det kanske räcker ändå. Jag hoppas det.

Alla dessa pappor som väljer bort sina barn (jadå, det finns säkert några mammor också), vad ska man tänka om det? Livet är som livet är, ibland är man svag och orkar inte, har problem, inga pengar, ingen framtid, är sjuk, har inget att erbjuda och det mesta man rör vid blir skit. Det finns tusen anledningar att hålla sig borta, fast ändå ingen. Barn dömer inte. De vill ha sina föräldrar, hur kassa, svaga, små och skröpliga dessa än är. Jag antar att de flesta som väljer bort sina barn mår ganska dåligt över det, men de förmår ändå inte göra bättre val. Jag förstår dem inte, hur jag än försöker.

Mitt barn hade tur. Han har en pappa i sitt liv. En ”ny”, fast gammal. En som funnits där nästan hela hans liv. Och nu har H samma juridiska status som de andra tre sönerna. Händer det mig något så händer det inte min pojke något, för han blir kvar där han ska vara - med sin pappa och sina bröder.

Jag är lättad nu när det är klart. Så väldigt lättad. Oron över hur allt ska bli, H:s tillhörighet, vad som blir om saker går snett. Inget mer av det.

Trygghet.

Äntligen.

Fotnot: H har läst krönikan och vi har pratat om den. Han är införstådd med att texten och bilden publiceras.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.