Hundkexet som svarade ”aldrig i helvete”

Krönikor
PUBLICERAD:
Sara Hjalmarsdotter Gund
Foto: Helena Karlsson
För att göra en lång historia kort – jag skulle plocka blommor med en shaman. Och när man plockar blommor med en shaman måste man alltid först fråga berörda blommor om lov.

Det här var ett nytänk för mig, men inte för övriga i gruppen som lätt och ledigt gick iväg för att konversera varsin lupin.

Jag kände mig stel och osäker, visste inte hur jag skulle närma mig uppgiften. Tog till slut sikte på ett hundkex en bit bort från de övriga i gruppen och traskade i maklig takt dit. Jag funderade en god stund över var hundkexets öra kunde tänkas vara, fann att stjälken liknade en hörselgång, böjde mig ner mot marken och viskade ”heeej”. Efter en millisekund tänkte jag (vilket enligt shamanen är att jag hörde, fast i huvudet om ni förstår) ett bestämt ”aldrig i helvete”, med en förvånansvärt mörk röst.

Hundkexet som Sara Hjalmarsdotter Gund pratade med svarade med ett bestämt ”aldrig i helvete”, med en förvånansvärt mörk röst.
Foto: Annika af Klercker / SvD / TT

Självklart trodde jag, liksom du eventuellt tror nu, att jag hade blivit galen. Hundkex borde väl prata med ljus röst? Ljus och skir och lite blyg röst, så tänker man ju.

Shamanen sökte blommornas samtycke. Ett helt nytt sätt för mig att tänka om blommor. Som vilken välindoktrinerad 2000-talsperson som helst tänkte jag att det här var hittepå. Övriga i gruppen såg det dock inte som hittepå, för dem var det sant. Jag och mitt sätt att se på blommorna var i det här sammanhanget i kraftig minoritet.

Där och då slog det mig. Det mesta är hittepå. Allt det jag tar för sant och givet är till stor del hittepå, en tanke. Bilar är hittepå. Mina kläder är hittepå. Länder är hittepå. Ideal är hittepå. Marknadsekonomi är hittepå. Min rätt att så självklart ta för mig av blommorna är hittepå. En tankekonstruktion, en tro om sakers tillstånd som tillräckligt många tar för sant för att det ska bli just sant. För att det ska bli en självklarhet. Hade utvecklingen fram till dags dato sett annorlunda ut, hade vi slumpat oss genom historien på ett annat spår, hade kanske shamanens uppfattningen om naturens rättigheter varit mer sann än vår nu rådande tanke om vår oemotsagda rätt att exploatera och utnyttja naturen för egna vinning. Till exempel.

Om det mesta är hittepå kan vi ju alltså hittepåa nya saker hela tiden. Saker som först känns världsfrånvänt (mobiltelefoner, bootcut, kvinnors rösträtt) kan om tillräckligt många ser dem som sanna bli just sanna. Man kan på någon generation gå från att se något som rena obsceniteter (internet?! Inte mer än en fluga) till en fullständig självklarhet.

Så tänker jag att det är med just naturens rättigheter. Jag tänker att om vi tänker utanför boxen men innanför ramarna lär det vara någonstans där vi hamnar, i lagstadgade rättigheter för andra livsformer än människan. Inom boxen har vi alla dessa nu sanna tankekonstruktioner som vi ju alltså gemensamt har hittat på. Inom ramen har vi naturens gränser för vad hon pallar med innan hela det livsuppehållande systemet brakar samman. Och vi dör.

I vissa delar av världen är det här redan sant, där har naturen redan lagstadgade rättigheter. Floderna Yamuna och Ganges i Indien är två exempel. Ska en fabrik byggas som kan komma att påverka dessa båda floder ska deras rätt att existera som ett fungerande ekosystem tas med i kalkylen och respekteras. Detta för flodernas skull men även för människornas skull. De människor som är beroende av att vattnet går att dricka, de som är beroende av att det varken förorenas eller torkar ut. Deras röster hörs genom flodernas röst och vägs mot det enskilda företagets ”rätt” att anlägga en industri i anslutning till vattnet. Det handlar inte bara om att floderna är vackra och värdefulla ur ett rekreativt perspektiv utan också om the hard truth: hur vi påverkar naturen påverkar oss. Skyddar man naturen från oss så skyddar man också oss från oss. Att naturen har rättigheter på liknande sätt som vi människor tror jag därför kommer att ses som en sanning inom någon generation. Inte bara för lupinkonversatörer.

Kanske blir vår industriella syn på vår oinskränkta rätt att bruka och förbruka jordens resurser snart skrattretande märklig. Kanske kommer det att ses som lika absurt som att man en gång i tiden trodde att det var okej att hålla slavar, offra människor för bättre skörd och att ge män högre lön eftersom…ja, inte vet jag, de har snopp?

Kanske, men verkligen bara kanske, går våra barnbarnsbarn och pratar med blommorna och tillsammans skrattar åt att människor för 200 år sedan trodde att hundkex pratade med ljus röst, sant och självklart är kanske då att de talar med en mörk röst och gärna svär, på skånska. Typiskt hundkex, säger alla och skrattar i samförstånd.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.