Bra och dålig polarisering

Signerat
PUBLICERAD:
Debatterna mellan Thorbjörn Fälldin (C) och Olof Palme (S) kunde vara nog så hätska.
Foto: Bertil Ericson/TT
Har Sverige blivit mer polariserat på sistone? Och är det i så fall bra eller dåligt eller finns det flera bottnar i det här med att vi tycker olika?

Polarisering har nästan kommit att bli ett skällsord. Det är något som är dåligt, som sliter sönder mellanmänskliga relationer och samhället i stort. Men stämmer verkligen det? Och är polarisering verkligen något ont? Det beror på vad vi lägger i ordet, och redan där uppstår problemet.

Att samhället blivit mer polariserat motsägs av forskningen. I mars lade SNS demokratiråd fram en rapport som konstaterade att vi inte alls lever i en särskilt polariserad tid. Detta enligt flera mätdata. Jag är böjd att hålla med.

Vi blir lätt hemmablinda, eller kanske snarare tidsblinda inför vår samtid. Är man tillräckligt gammal så kan man försöka minnas hur det var förr, och jag minns inte min uppväxt på 1970- och 80-talen som mindre polariserade än i dag. På många sätt var det snarare tvärtom.

De politiska debatterna kunde vara oerhört hätska och språkbruket från en del politiker lämnade en hel del övrigt att önska. En av anledningarna till att många ogillade Olof Palme var just hans aggressiva och stundtals förolämpande debattstil. Efter mordet har det dock blivit lite tabu att ta upp sådana aspekter av hans person.

För övrigt gäller detta även i många andra länder, inklusive de Förenta Staterna som demokratirådet tar upp som ett exempel på ett land där polariseringen trots allt har ökat. Den som kan sin amerikanska historia vet bättre. De har haft inbördeskrig, den stora depressionen och den svarta medborgarrättsrörelsens kamp. Säga vad man vill om Trump och woke-kulturen, men de når ändå inte de nivåerna.

Demokratirådet påpekar också att polarisering inte enbart är av ondo utan att en hälsosam politisk debatt kräver polarisering. Och så är det. Alternativet är ju en förlamande konsensus. Så vi kanske snarare borde betrakta polarisering som en skala. För mycket och samhället bryts samman och för lite så kvävs det i någon sorts samförståndets diktatur.

Politik är inte främst samarbete utan konflikt, där olika åsikter står mot varandra. I en demokrati ställs alternativen mot varandra inför väljarna som har att avgöra via röstsedeln. Genuin mångfald av åsikter främjar både politiken och demokratin, men det skulle lika gärna kunna kallas för polarisering. Fast en bra sorts polarisering.

Den svenska blockpolitiken är ett uttryck för detta, och den har länge gett väljarna tydliga alternativ. I dag utmanas den av att en tredje kraft i form av Sverigedemokraterna tillkommit. Men vi har parlamentariska verktyg att hantera det också.

Egentligen skulle man kunna säga att det var avsaknaden av tillräcklig polarisering som främjade SD:s tillkomst. Det var för mycket konsensustänkande kring särskilt invandringsfrågan, men även en del andra kulturella frågor, bland de andra partierna som lämnade fältet öppet för SD. Det kan vi också se i andra länder där nationalpopulismen växt fram.

Även om demokratirådet konstaterar att polariseringen inte ökat nämnvärt så noterar de ändå att det tillkommit en kulturell värderingsdimension, sådant som rör bland annat just migration men också mångkultur, identitet och globalisering. Och där kan man se att polariseringen ökat, men inte i de vanliga höger-vänster-frågorna. En sorts GAL-TAN-polarisering skulle man kunna säga, även om jag har många invändningar mot den skalan. Men egentligen är det då snarare de traditionella partierna som varit dåliga på att fånga upp polariseringen kring de här nya frågorna.

Det som kan undergräva politiken och våra demokratiska samhällen är alltså inte polariseringen i sig. Istället är det när den går över styr. Meningsmotsättningarna i en demokrati löses om alla ändå respekterar spelreglerna och inte försöker undergräva våra institutioner. Valfusk och dess tvilling – att inte godta valresultat – underminerar tilltron till systemet. Att ändra spelreglerna i efterhand likaså. Där har trots allt dagens Amerika kommit längre ned på det sluttande planet.

En annan sak som undergräver systemet är att demonisera och fula ut sina motståndare, exempelvis som varandes ett hot mot demokratin. Man må tycka olika men en grundläggande respekt mellan meningsmotståndare behövs för att demokratin skall fungera. Där har dagens socialdemokrati begett sig in på en farligt destruktiv väg.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.