Direkt från Europaparlamentet
Beslut som fattas i Bryssel letar sig allt längre in i den värmländska vardagen genom skogs- och jaktfrågorna, skriver Charlie Weimers.
När riksdagen nyligen beslutade att ge 150 miljarder som kravlösa bidrag till vanskötta ekonomier i Syd- och Östeuropa – något jag varnat för i ett år – blev EU-frågan glödhet. När frågan fick medialt intresse var det dock för sent. Som en av mina kollegor sa till mig – med referens till skräckfilmsklassikern Alien – i Bryssel kan ingen höra dig skrika.
Problemet med den bristande EU-bevakningen är att väljarna inte får tillräckligt med information för att uppdatera sin syn på EU. Bilden från folkomröstningen 1994, att samarbetet främst handlar om handel och miljö, har satt sig men stämmer inte längre med verkligheten.
I Bryssel diskuteras för närvarande hur EU ska få beskattningsrätt, hur gemensamma skulder skall utformas och hur stor bidragsunionen kan bli. EU har tagit makten över coronavaccinuppköpen, och tar steg mot att reglera arbetsmarknads- och migrationspolitiken. Beslut som fattas i Bryssel letar sig allt längre in i den värmländska vardagen genom skogs- och jaktfrågorna.
De flesta väljare anser att tekniska handelsdetaljer så som skillnaden i tull på tomat- respektive pastasås kan överlåtas till tjänstemän. Men väljarna blir rättmätigt upprörda när den svenska modellen för lönesättning hotas eller när det inte finns någon att ställa till ansvar i demokratiska val för beslut som påverkar skogen och jakten.
Det är i ljuset av detta som P4 Värmlands rapportering om opinionsläget för Swexit är intressant. De visar att 59 procent av värmlänningarna vill att vi är kvar i unionen och att 26 procent vill lämna EU. Men frågan är egentligen inte vara om vi skall vara med eller inte. Frågan är var vi drar gränsen för hur mycket makt vi är beredda att överlåta till EU.
Om vi inte sätter en gräns för vilken maktförskjutning vi kan acceptera – exempelvis för hur stor andel av vår ekonomi vi kan tänka oss att överlåta till EU – så kommer våra folkvalda tvingas till ständiga små kompromisser med federalisterna i Bryssel. Gradvis kommer detta tömma vår riksdag på makt och våra val på mening.
När blir maktförskjutningen så stor att det tarvar en ny folkomröstning? I Irland och Danmark måste maktöverföringar till EU godkännas av väljarna i folkomröstningar. Erfarenheten visar även att folkomröstningar vitaliserar det demokratiska samtalet, tvingar media att stärka sin bevakning och binder landets förhandlare att respektera folkviljan. Därutöver blir folkomröstningar, där de finns, strategiska förhandlingsinstrument som stärker förhandlingspositionen i EU. Redan vetskapen om att ett budgetförslag kommer att utlösa en folkomröstning begränsar vilka förslag federalisterna vågar lägga.
Folkomröstningar om stora maktöverföringar så som EU-skatt borde vara en självklarhet. De behövs för den demokratiska förankringen och som en del i en ny svensk förhandlingsstrategi för att värna det som är kvar av vår suveränitet. Bryssel behöver höra folket.
Charlie Weimers
Europaparlamentariker (SD)