Museichefen: "Det är klart att jag är orolig”

Anneli Strömberg har levt ett helt yrkesliv i kulturen, men hennes första år som chef på Rackstadmuseet i Arvika liknar inget annat.

– Det här är nog det knepigaste jag gjort hittills, säger hon.

Egentligen var Anneli Strömberg och hennes man Tomas bara på jakt efter en sommarstuga i Värmland, hösten 2019, men på kuppen hittade hon ett drömjobb och återvände till sin barndomsbygd.

– Det var min man som hittade det; jag sökte inget jobb, jag hade ju ett jättebra jobb i Falun. Vi satt i bilen och hade varit och tittat på ett fritidshus, som vi kanske skulle kunna flytta till när det blir dags för pensionering. Det var planen. Jag körde och han läste annonsen högt och i början trodde jag att han hittade på, berättar hon.

Det gjorde han inte och sista ansökningsdatumet var snart.

Längtade hem

– Då sökte jag på kvällen när vi kom hem. Det var inte alls planerat, men väldigt grundat. Jag har haft en längtan att komma hem. Likväl som jag hade en längtan att komma bort en gång i tiden, som var jättestark, så var längtan att komma hem minst lika stark, säger hon och berättar att hon drog från Arvika ”helgen efter gymnasiet”.

I november 2019 tillträdde hon jobbet som museichef på Rackstadmuseet.

– Då lärde jag mig hur man larmade och alla såna där praktiska saker och sen kom pandemin. Jag har inte riktigt koll på vad det egentligen innebär att vara chef på Rackstadmuseet, men jag vet hur man söker krismedel och korttidspermitteringar, säger hon.

Det mesta av planeringen hon dragit igång grusades. Utställningar fick skjutas upp, museet har haft stängt i två omgångar och mycket har varit ovisst.

– Jag har varit med om omlokaliseringar av myndigheter och många saker som jag tänkt att det här är det värsta jag gjort hittills, men det här är nog det knepigaste jag gjort hittills. Det är svårt i och med att det är ett helt samhälle som är drabbat. Det är faktiskt hela världen.

Hon är ändå glad över att museet kunnat flytta fram utställningar och idag ser det ljusare ut. Rackstadmuseet öppnade igen lagom till påsk och ett försiktigt hopp spirar om ett liv även efter pandemin, även om det fortfarande finns osäkerhetsfaktorer:

– Hur ser dag ett ut när allt är över? Det är klart att jag är orolig och jag förstår ju att arbetet är inte klart när pandemin är över, utan då kommer det att finnas en annan verklighet att ta hand om. Riktigt hur den ser ut vet jag ju inte.

Det gäller förstås inte bara Rackstadmuseet:

– Samhället kommer inte att se likadant ut. Vi vet inte vilka aktörer som överlever det här och vi vet inte vilka ekonomiska resurser som kommer att finnas framöver. Vi har ju ändå fördelen att vi kan ha lite öppet, men kulturlivet i det stora, vad gäller teater och konserter, hur kommer det att se ut? Hur kommer vår konsertverksamhet att se ut? Vilka artister och bolag kommer att finnas kvar?

75 procent försvann

75 procent av museets intäkter kommer normalt sett från besökare så ekonomin har tagit stryk. Räddningen har varit krisstöd, statligt och regionalt, men också från huvudsponsorer och från uppropet Rädda Rackstadmuseet.

När pandemin lagt sig gäller det att besökarna hittar tillbaka. Kanske kan det bli närmare normalläge redan i sommar?

– Vi hoppas att det finns ett sug. Att man längtar efter att ses, att göra saker tillsammans, resa. Många av besökarna vi hade förra sommaren hade aldrig varit här förut och tyckte ”oj, Värmland, vad mycket det var”. I den bästa av världar kanske vi har fått igång teatern och konserterna, så att man kan stanna längre i Värmland.

Kulturens vikt är tydlig

Hon tycker att pandemin bevisat kulturens viktiga roll.

– Kulturen har en otrolig betydelse för oss människor. Vi ska också komma ihåg att den som gör kulturen, utövaren, verkligen behöver få utrymme och resurser. Vi läser mer böcker, vi tittar på fler filmer, vi längtar efter att få umgås i en salong och allt det där kräver ju att någon gjort något – någon har skrivit boken, någon har gjort filmen. De måste överleva.

De viktiga barnen

Hon längtar efter att dra igång föreläsningar och seminarier, boka konserter och att locka barn och ungdomar till museet.

– Barn- och ungdomsverksamhet har vi inte påbörjat och det tycker jag är en av de viktigaste frågorna man har som museum.

Hon berättar med värme om sina egna biblioteksbesök i Arvika som barn och om stoltheten när mamma pekade på en staty i Stockholm och sa ”den har Christian Eriksson gjort, han är från Arvika”.

Ett liv i kulturen

Med den starten var det ingen slump att det blev ett yrkesliv inom kulturen. Hon läste kommunikationsvetenskap och började jobba på en teater – bakom scenen, tydliggör hon.

– Och sedan har det varit konst och museer nästan hela tiden.

Hon har bland annat arbetat på Riksutställningar och Riksteatern. Närmast före Rackstad var hon verksamhetschef för Bild och form i Region Dalarna, ett uppdrag som också innebar att hon chefade över Mentalvårdsmuseet i Säter.

Att jobba i kreativa miljöer lockar.

– Det är den där pulsen... som idag: klockan 12 öppnar vi, vi håller på och bygger en utställning – det finns en speciell puls i hus som är kreativa. Den pulsen letar jag efter och får en kick av.

Bo där man vill bo

Nu känner hon pulsen i Arvika. Och, apropå pandemin och kulturens kraft, tror hon att fler kommer att hitta ut från städerna och varför då inte landa just i det kulturella Värmland.

– Det är ju som med Rackstadskolonin. I slutet på 1800-talet är Maja och Gustaf Fjaestad trötta och arga på Stockholm, det finns inga bostäder, det är för dyra ateljéer, man vill inte att barnen ska växa upp där. Det är precis samma saker som man pratar om idag! Kanske att pandemin visar att vi kan jobba hemifrån och utveckla våra arbeten, och att man kan bo där man egentligen vill bo. Då kan Värmland vara inspirerande, för här är det mycket som händer. Du river inte av det värmländska kulturlivet på en helg. Det bubblar och det händer saker.