Så som svenska naturvårdsmyndigheter tolkat direktivet ska de flesta av våra dammar rivas och de torrlagda fårorna ”restaureras” till ett tidigare okänt tillstånd med hjälp av ditforslat grus och sten, skriver Åsa Hååkman-Felth med flera.
Så ser vi den pågående utrivningen av dammar och kulturminnen vid vattendrag. Vi minns med skräck hur stadskärnorna utsattes för en rivningsvåg under 1960-talet. Och hur vi nu ångrar dessa snabba rivningsbeslut. Nu är det landsbygden som är utsatt för djupgående förändringar.
Särskilt järnhanteringens minnen och miljöer är utsatta. Platser som berättar om hur Sverige blev ett välfärdsland. Platser som ger stolthet, glädje och inspiration för dem som bor där, de som sköter industriminnen eller driver små kraftverk.
Det är det välbekanta landskapet, resultatet av generationers slit med stenröjning och vattenhantering som snabbt förändras. Och vi talar inte om klimatförändringarnas effekter, utan om effekterna av genomdrivandet av vattendirektivet. Det är ett EU-direktiv för god vattenkvalitet och möjlighet för djur och växter att naturligt vandra i strömmande vatten.
Det har vi ingenting emot, vem vill inte det? Men det finns fler perspektiv på landskapet. Här bor människor, här pågår friluftsliv och småskaliga verksamheter som gör det möjligt att leva på landsbygden. Så som svenska naturvårdsmyndigheter tolkat direktivet ska de flesta av våra dammar rivas och de torrlagda fårorna ”restaureras” till ett tidigare okänt tillstånd med hjälp av ditforslat grus och sten. Detta är kanske bra för fiskens vandringar men förödande för människornas upplevelse och förståelse av kulturlandskapet.
Så skriver du en debattartikelDet du trodde var en sjö blir en brant slänt med slyväggar. Blottade stenåldersboplatser, utsatta för väder och vind tvingar arkeologerna till brandkårsutryckningar. Vattenspegeln ersätts med en rännil i botten på sänkan.
I Värmland är dammarna en välbekant syn. Vi har Bjurbäckenområdet som är ett kulturhistoriskt område klassat som riksintressant, med stor betydelse för boende och besökare. Båttrafiken mellan Filipstad och Karlskoga genom Bergslagskanalen är beroende av nuvarande vattennivåer och är en förutsättning för båttrafiken i hela området.
Bjurbäckens bruksområde är ett öppet besöksmål som förvaltas av Föreningen Värmländska Industriminnen. En utrivning av dammen ödelägger landskapsbilden och möjligheten att förstå historien vid industriminnet.
Långbans gruvby med berättelsen om bröderna John och Nils Ericsson, är ett av Värmlands viktigaste besöksmål. Här görs gruvdriftens processer läsbara för besökaren. Vattnets kraft med damm och fallhöjd var centralt. I dag är vattenspegeln vid John Ericsson-gården en omistlig del för skönhetsupplevelsen. En utrivning av dammen skulle förstöra möjligheten att förmedla kunskapen om en betydelsefull historia från 1500-talet till nutid.
Pandemiåren har visat att besöksmål av denna typ är mycket uppskattade för friluftsliv och kulturupplevelser nära hemmet. Båda dessa områden är starkt hotade.
Tilliten till myndigheter är av tradition stor i Sverige och den skapar förutsättningar för en fungerande demokrati. Men om de människor som bor på landet inte får vara med och påverka får vi problem. De som lever närmast den natur man vill värna, är de som minst kommer till tals i planeringen. Endast genom dialog, där människor blir lyssnade till och respekterade, kan tilliten bestå. Då kan demokratin fungera, på riktigt.
Vi vill därför uppmana alla som vill ha en levande landsbygd att engagera sig och att myndigheterna också följer Europeiska Landskapskonventionen och Århuskonventionen, där Sverige lovat att inkludera de berörda invånarna i processen för en rik och levande miljö.
Föreningen Värmländska industriminnen
Åsa Hååkman-Felth
Filipstads kommun
Björn Sandborgh
Före detta länsråd
Lennart Johansson
Storfors kommun
Åsa Hallén
Värmlands museum
Axel Fornander
Filipstads Bergslags hembygdsförening