Bioversionen hade inget att säga publiken utan gav den bara ett stort långfinger. Snyders film är däremot mångbottnad och går att diskutera med fränder till döddagar, skriver Daniel Persson.
Det förefaller ofta vila en särskild sorts dumhet över de höga beslutsfattarna på Hollywoods filmstudior. Om en riktigt dålig film har en kvinna i huvudrollen kan de lätt få för sig att publiken ratade filmen av det senare skälet och välja att inte göra filmer med kvinnliga huvudroller på ett decennium.
Vissa beslut framstår dock som särskilt usla, även i detta sammanhang. Ett av de allra största skedde efter att regissören Zack Snyders 20-åriga dotter hade begått självmord. Snyder var tvungen att hoppa filmen i dess absoluta slutskede för att sörja tillsammans med sin familj.
Cheferna på Warner Brothers beslöt då att ta in regissören Joss Whedon – numera för evigt förpassad till en dimension för särskilt dåliga människor – för att slutföra filmen. I praktiken togs han in för att ta livet av den vision för DC comics filmuniversum som Snyder hade börjat ge liv åt genom filmerna Man of Steel och Batman v. Superman: Dawn of Justice. Whedon gjorde det med den äran. Filmen floppade så hårt att företaget inte ens fick tillbaka pengarna de satsat.
Den version av Justice League som nådde biograferna 2017 är en av alla tiders sämsta filmer. Den är ett hån mot alla som arbetade med filmen, särskilt mot Snyder, och mot alla som har sett fram emot den under större delen av sina liv. Alla som såg filmen och som bestämde sig för att släppa den måste ha förstått detta. Ändå gjorde man det.
Snart började fansen som stod bakom Snyders vision kräva att hans version av filmen skulle visas. Warner Brothers förnekade upprepade gånger att en sådan version fanns. En del av filmens skådespelare och medarbetare och till slut även Snyder själv gav dock bränsle till fansens önskningar genom att bekräfta deras teori.
Fansen lyckades göra enastående marknadsföringsinsatser för sin sak. Varje gång de skulle göra något räknade de ut vad det skulle kosta och samlade in dubbelt så mycket pengar, hälften donerades till en stiftelse som arbetar med att förebygga självmord. Mer om detta kan läsas i Sean O’Connells bok Release the Snyder Cut (2021).
Till slut lanserade Warner Brothers HBO Max i USA, en pandemi lamslog världen och plötsligt var man desperat efter titlar som kunde locka prenumeranter. Och plötsligt beslutade man att låta Snyder färdigställa sin version av filmen. Den hade premiär 18 mars, i Sverige på HBO Nordic.
Nära fyra timmar lång är filmen förvånansvärt lättittad. Den är egentligen inte en superhjältefilm såsom vi har lärt känna dem utan en mer av en episk saga. Ray Fisher gör en enastående insats som Victor Stone/Cyborg och utgör filmens emotionella centrum. I bioversionen var denna centrala och intressanta gestaltning nedklippt till osynlig biroll. Sällan har väl en skådespelare blivit så illa behandlad av en regissör och en filmstudio.
Att filmen finns i två versioner med olika regissörer (även om Snyder orättvist nog fick stå som regissör även för bioversionen) gör den till ett utmärkt bevis för vilken betydelse regissören har för en cineastisk produkt. Varje scen är sämre i den ursprungliga versionen som är lealös i allting från ljussättning till musik.
Bioversionen hade inget att säga publiken utan gav den bara ett stort långfinger. Snyders film är däremot mångbottnad och går att diskutera med fränder till döddagar. Den kan bland annat ses som en reflektion över behovet av samspel mellan de olika mansroller vi dras med och hur de alla kräver ett aktivt överjag för att bli produktiva. Filmen tar också fasta på konservativa grundbultar som att vi är beroende av hemmet och de nära relationerna för att vara oss själva – inga anywheres här inte. För att nämna bara några aspekter.
I någon mening är dessa två versioner samma film. Ändå är de väsensskilda. Hade biopubliken fått möta den senare hade den kunnat ge upphov till en verkligt framgångsrik filmfranchise som hade kunnat spela in många miljarder dollar till Warner Brothers. Istället valde man en väg som förlorade pengar och som stötte bort de trogna fans som verkligen ville stödja filmerna med sin tid, sina pengar och sitt inflytande.
Vilka fel vi än begår kan vi åtminstone trösta oss med att vi inte av en rad uppenbart dåliga skäl har orsakat inkomstbortfall på tiotals miljarder kronor. Det är ändå en tröst. Liksom att vi nu mot alla odds får se Zack Snyders Justice League.
Daniel Persson
Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren