Det är dags att leva drömmen

Fotboll
PUBLICERAD:
Erik Lindell.
Foto: Kajsa Juslin
“Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd”.

Kanske lite otippat att en fotbollsspelare inleder detta försök till krönika med en dikt skriven av Karin Boye. Ja, jag vet att denna dikt redan figurerat i fotbollssammanhang förut. Under VM 94 så läste förbundskaptenen Tommy Svensson denna dikt för spelarna (och det gick helt okej får man ju ändå säga).

Men jag tycker att det finns så mycket i just det där stycket av dikten som man kan relatera till. Speciellt om man kopplar det till fotboll och Degerfors IF. För känns inte en framgång väldigt mycket bättre när man fått kämpa för det? När man haft de där dagarna när allt går emot en. När det regnar i sidled och man förlorar på övertid borta mot IK Frej. När man blivit skadad. När man blivit petad. När man blivit bortvald.

Dagarna man faktiskt tvivlade på att man skulle lyckas med sin fotboll. Det gjorde ont då. Det gör fortfarande ont ibland när man tänker tillbaka på det. Men sanningen är att jag inte hade velat vara utan någon av de där dagarna. Inte en enda en utav dem. För jag är övertygad om att det är dem dagarna som gjorde att vi till slut stod där den 5 december förra året.

Degerfors senaste sejour i högsta serien tog slut 1997. Sedan dess har det ofta inte varit mer än en dröm att ta sig tillbaka till finrummet i svensk fotboll. Det har inte varit realistiskt då fotboll tyvärr i modern tid ofta har ett starkt samband mellan ekonomi och framgång. Det ska egentligen inte gå att ha ett lag i Allsvenskan på en så liten ort.

Min egen dröm om Allsvenskan tog nog egentligen fart inte allt för långt efter Rödvitts. Tidigt 2000-tal började jag som en liten knatte spela fotboll i IFK Norrköpings bollekskola. Jag var fast direkt. När jag inte själv spelade fotboll så följde jag med pappa och morfar till Idrottsparken och kollade på A-lagets matcher.

När lärarna i skolan frågade vad jag ville bli när jag blev stor så var mitt svar självklart: fotbollsproffs! Men det var faktiskt inte att spela i Manchester United eller Milan som jag drömde om. Jag drömde om att spela i Allsvenskan.

När IFK så småningom blev degraderade till Superettan (där de för övrigt mötte Degerfors ett par gånger) så följde jag istället serien på Canal+ som det hette på den tiden. Stockholmsderby eller Sundsvall–Enköping spelade ingen roll, jag satt som klistrad framför tv:n hemma.

Så på något sätt så känns det som en cirkel som nu sluts, att det äntligen har blivit min tur att spela i den där serien som jag spenderat så många timmar på att följa.

5 december förra året var det ja. Dagen som man aldrig kommer att glömma. Då jag till slut fick uppfylla min egna dröm ihop med tusentals andra. När vi kom fram till Degerfors igen efter bussresan från Göteborg... det går inte att beskriva. Just där och då kände jag att allt varit värt det.

Men nu kör vi, AIK borta på Friends. Det är dags att leva drömmen!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.