Bristen på ett oberoende rättsväsende är anledningen till att Sverige finner det så svårt att skydda mänskliga rättigheter i betydelsen av varje individs verkställbara rätt, skriver Gottfried Klein.
Svar till Josefin Utas (NWT 20/3).
Regeringen planerar att inrätta en ny myndighet, ett institut för mänskliga rättigheter. Josefin Utas tycker att det inte finns behov av det. Hennes argument: Att flytta makt från de folkvalda församlingarna som kanaliserar folkets vilja och värderingar till "överprövande" myndigheter skulle försvaga systemet.
Inom området för mänskliga rättigheter måste vi skilja mellan två saker: Staten som har skyldigheter och individer som har rättigheter. I sin artikel talar Josefin Utas uteslutande om statens skyldigheter. ”En större välgärning vore att stärka de demokratiska grundpelarna med tillhörande förvaltning.” Det är i princip inget fel med det. Men var ligger gränserna för folkets vilja? Vad kan majoriteten av det folkvalda parlamentet besluta och vad inte?
Alla som har följt utvecklingen i Polen eller Ungern vet vad vi pratar om. Det behövs en mekanism som kan förhindra att demokratin muteras till diktatur och det är rättsstatsprincipen. Om folket röstar med majoritet för antidemokratiska, nationalistiska partier i riksdagen, vem skyddar då mänskliga rättigheter?
Så skriver du en debattartikelNyckeln till att lösa problemet är principen om maktdelning. Detta är en prestation av den franska revolutionen. Maktdelningsprincipen innebär att den offentliga makten i en stat konstitutionellt fördelas på olika maktpoler, för att dessa ska uppväga och utöva kontroll över varandra i syfte att förhindra maktmissbruk. Maktdelningsprincipen är ett fundamentalt begrepp i moderna parlamentariska demokratier och är en av dess grundvalar.
Statens makt utger från folket. Det utövas dock av tre oberoende organ: verkställande makt, lagstiftande makt och dömande makt. Dessa är i sin tur bundna till lagen.
Men Sverige och andra nordiska länder är del av några få länder som inte tillämpar en maktdelningsprincip. Folkets representanter i riksdagen har den slutgiltiga makten i samtliga frågor, detta då den lagstiftande och dömande makten i praktiken utgår ifrån parlamentet.
Experter säger: ”Den maktdelning som många gånger följer med en konstitution mellan inte minst det politiska och det juridiska systemet existerar inte i vårt land. Politikerna har inte velat gå med på att sätta upp spelregler som ska reglera vad det offentliga genom myndigheter kan och inte kan göra gentemot medborgarna.”
Bristen på ett oberoende rättsväsende är anledningen till att Sverige finner det så svårt att skydda mänskliga rättigheter i betydelsen av varje individs verkställbara rätt.
Experter säger: ”De rättigheter som vi förknippar med mänskliga rättigheter är i Sverige långt ifrån alltid reglerade som rättigheter för medborgarna, utan är skyldigheter för myndigheterna och staten i stället. Dessa rättigheter har i vårt land inte vuxit fram i strid mellan grupper i samhället eller politisk kamp på samma sätt som i övriga delar av världen. I Skandinavien är staten att betrakta som god, och man har därför inte byggt upp rättsliga remedier eller skydd för medborgarna gentemot statliga beslut. Besluten är i välfärdsstaten per definition goda.”
Jag håller med Josefin att en ny myndighet för mänskliga rättigheter är överflödig. Vad vi behöver är verkställbara individuella rättigheter, förankrad i grundlagen och ett oberoende rättsväsende, till exempel i form av en författningsdomstol.
Gottfried Klein
Svanskog