Det är allt färre människor kvar som upplevde när Norge under fem år, från 1940 till 1945, var ockuperat av Hitler. De som idag är 80 år och äldre kommer ihåg. För de unga är det en fjärran historia, som kunde ha utspelat sig på en annan planet. Men det hände på andra sidan av den värmländska gränsen.
Adolf Hitler hade satt in sin bästa vän Josef Terboven för att styra det ockuperade Norge. När Terboven anlände till Oslo ockuperade han i sin tur kronprinsessan Märthas och kronprins Olavs hem ”Skaugum” utanför Oslo som sin bostad, med möbler och allt. Kungafamiljen var på flykt från Norge.
1942 blev jag skickad på ett tyskarbetsläger i norra Finland. Efter hemkomsten till Oslo 1943 med skeppet Donau återgick jag till arkitektstudierna på Statens Åndverk og Kunstindustriskole, numera Arkitekthögskolan.
Motståndet från befolkningen mot tyskarna var stort och bara växte. Det spreds förbjudna tidningar med grymheter som tyskarna och de norska nazisterna gjorde. Spridningen blev en plåga för tyskarna.
Dödsstraff
Från 1941 koncentrerade sig Terboven på att med alla medel slå ner all spridning av tidningar. Den tidning som Hitler och Terboven hatade var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Den drivande kraften var tidningens chefredaktör Torgny Segerstedt, född i Karlstad. Han var internationellt känd för sin kritik mot Hitler och Nazityskland och framstod i svensk press som den främsta som vågade skriva och publicera om tyskarnas våld och förtryck i Norge.
Jag blir tidningskurir
I granngården bodde min klasskamrat John Karlsen. Hans far Harry arbetade på Östbanestationen i Oslo. Han kollad tågens tekniska detaljer. Han var med i motståndsrörelsen. En dag berättade han att varje dag kom tåget från Göteborg. När han kollade tåget gick han till tågets hemliga utrymme. Här låg alltid några av den förbjudna Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Harrys verktygslåda var dubbelbottnad. När han kom till tåget hämtade han tidningen och lämnade material från motståndsrörelsen som skulle till tidningen för att publiceras. Tidningen med färska nyheter spreds sedan i det ockuperade Norge.
Den 12 oktober 1942 införde Terboven dödsstraff för att ha en förbjuden tidning.
Med livet som insats
En dag frågade Harry Karlsen mig: "Kan inte du ta med några tidningar och ge till din lärare Arne Korsmo?" "Det gör jag", sade jag. Vi gjorde upp en plan hur jag skulle hämta tidningarna. Jag skulle komma med min skolväska och gå in på toaletten. Dit skulle Harry komma med sin verktygslåda. Vi skulle gå in på varsin toalett som låg bredvid varandra. Här skulle Harry ge mig tidningarna under toalettens skiljevägg. Med min väska skulle jag sedan gå ut för att ta spårvagnen till skolan. Dagen efter satte vi igång.
Här uppstod det första problemet. Civil säkerhetspolis var utplacerad på alla spårvagnar för att kontrollera om någon passagerare hade något förbjudet i sina handväskor.
Harry hade informerat mig att ta spårvagnens släpvagn. "Denna har öppna platser på båda gavlar. Om man står där, är det lätt att hoppa av." Inne i spårvagnen uppstod ett annat problem. Om det kom in en tysk eller norsk nazist och satte sig, hände ofta att närmaste granne demonstrativt reste sig upp och ställde sig i vagnen. Detta för att visa sitt motstånd.
Så kom det upp skyltar på norska och tyska i alla spårvagnar i hela staden med texten. ”Det är FÖRBJUDET att stå i vagnen om det finns sittplatser. Den som inte efterkommer detta blir bortvisad och straffad.”
Att åka med tidningar på detta sätt gick bra. Men en gång steg en civilklädd polis in på motsatt sida där jag stod. Han började titta i väskorna. Jag drog mig till grinden och hann hoppa av. Det kunde ha gått illa om han hade kommit in på min sida. Efter det började jag istället cykla mellan järnvägsstationen och skolan.
Korsmo blev stolt över att jag fungerade som tidningskurir. Efter att vi hade läst tidningen sändes den vidare till andra lärare på skolan som Per Krogh och Henrik Sørensen. Det skulle visa sig att Henrik Sørensen och jag, båda var fryksdalingar – han född i Torsby och jag i Östra Ämtervik.
I Torsby finns en gata som har hans namn.
Upptäckten
Av klassens alla elever råkade en vara nazist. Han tillhörde Quislings hird, stridsmän. Han råkade ha sin arbetsplats nära mig. Han såg när jag varje morgon kom med min väska och gick in till Korsmo med den. En morgon när jag öppnade väskan för att ta fram något kom klassnazisten förbi och fick se skymten av tidningar. Som vanligt tog jag väskan och gick in till Korsmo. Efter en stund kommer nazisten inrusande och ser att vi sitter och läser i Handelstidningen. Har rusar ut och försvinner till säkerhetspolisen för att ange oss. Korsmo säger: "Nu är vi upptäckta. Vi måste dra till Sverige. Åk hem och vänta på vad du skall göra." Jag sticker iväg hem. När jag äter middag ringer det på dörren. Jag öppnar och en man frågar: "Är du Alf Folmer." Jag svarar: "Ja." "Inom en halvtimme måste du vara borta, tyskarna kommer för att arrestera dig. Du skall möta upp på Grefsen station för att dra till Sverige." Han ger mig en papperslapp med det jag skall göra. Jag samlar ihop det viktigaste i min skolväska. Mor ger mig tusen kronor. Mina föräldrar flyttar till vårt fritidshus vid fjorden. Ingen är hemma.
Flykten till Sverige
På baksidan av Grefsen station frågar jag efter Ola. Han kommer fram och vi går till en plats där det står en stor lastbil med andra som skall med. Det är föräldrar med barn. Alla lägger sig sida vid sida på lastflaket. Barn får sömnmedel och somnar. Sedan täcks det hela över med presenning och flykten startar. Var femte mil mot gränsen är det tysk kontroll. Bilen har papper på att det är material till tysk förläggning i Kongsvinger. Efter Kongsvinger kör vi in på små skogsvägar mot gränsen. Nära gränsen stannar vi vid en gård. Här går alla av. En lots leder oss under en lång vandring i natten genom skogen. Plötsligt ser vi belysning. Det är Sverige. Svenska militärer möter oss och kör oss till Töcksfors den 11 mars 1944. Vi har hamnat i ett fritt land. Här kunde inte tyskar eller norska nazister nå oss.
Av 212 som blev tagna med förbjuden tidning blev 62 skjutna på direkten med nackskott, medan 150 dog i fångläger under tortyr och andra plågor för att röja sina medarbetare.
Torgny Segerstedt dog den 31 mars 1945. Han hann aldrig uppleva freden den 8 maj. Dagen för fred var slutet av tysk terror i Norge. Samma dag placerade Josef Terboven femtio kilo dynamit i sin bunker på Skaugum och tog sitt liv.