Marie Niljung är kritisk till att det stöd som finns idag främst är ideellt.
– Jag önskar att det fanns ett livscenter för personer med suicidtankar och deras anhöriga.
Någon som verkligen vigt en del av sitt liv till arbetet inom Suicide Zero är Marie Niljung. Hon föreläser i ämnet och har skrivit boken ”Hellre arg än död”.
– Region Värmland har inte någon funktion idag dit man kan vända sig i de här frågorna. Det är inte alltid psykakuten är rätt plats för de som har suicidtankar eller för anhöriga som förlorat någon som tagit sitt liv. Man blir istället hänvisad till kyrkans diakoner och andra ideella organisationer för stöd, säger hon.
Enligt Region Värmlands riktlinjer ska sörjande erbjudas nödvändigt stöd.
– Den läkare som fastställer dödsfallet ansvarar för att närstående underrättas. Då ska samtal erbjudas i den akuta situationen och hänvisar till stödjande personer som jourhavande präst, Bris för vuxna, Rädda barnen eller andra organisationer, säger Marie Pettersson, tf verksamhetschef på psykiatrisk öppenvård.
Efter att sambon tog sitt liv: "Vården verkade inte bry sig om jag levde"Vill se ett livscenter
Marie Niljung jämför samhällets brist på stöd och ansvar i suicidfrågan med annan akutsjukvård.
– Tänk om man på akuten skulle stänga dörren för att vi har fått lite för mycket stroke här inne. Att jämföra med att man tagit bort numret till psykakuten eftersom det var för många som ringde. Det är förfärligt att vi inte satsar mer på det här när 40 värmlänningar per år dör i suicid och närmare 1 600 i hela landet, sju gånger fler än som dör i trafiken.
Hennes förhoppning är att samhället ska bli lika rustade för psykisk livräddning som för hjärt- och lungräddning. Och att det blir verkstad av nollvisionen för suicid som antogs 2008.
– Jag vill se ett livscenter med personal som förstår en suicidnäras olika tankar, som ser tecken, som vet att det kan vara både sjukdom och livsomställningar som kan ställa till det, som vågar fråga och kan lyssna. Ett center både för dem och deras anhöriga. I pandemin ser vi dessutom att de som redan är psykiskt sjuka inte får den vård de behöver och nya grupper som blir deprimerade i ensamheten.
Hur kan man förebygga att unga människor inte tar sitt liv?
– Öka kunskapen om psykisk livräddning bland alla människor, krossa myterna om suicid, eller psykologiska olycksfall, som jag hellre säger. Alla kan fråga och lyssna men det ska också finnas professionella människor som tar dem på allvar med vad de behöver hjälp med. Det kokar i mig av ilska över att det här inte finns.