Linus Gårdfeldt: "Jag har suttit instängd i mitt eget huvud i 20 år"

Rockbandet Nirvana inspirerade och Bruno K Öijer visade vägen mellan punk och poesi.

För den uppmärksammade Värmlandspoeten Linus Gårdfeldt har det alltid funnits musik i orden.

Nu släpper han sitt debutalbum som artist.

Leende berättar Linus Gårdfeldt om fotot från barndomen där han sitter bredvid tårtan med fem ljus och stolt och födelsedagsglad håller upp Ebba Gröns punkklassiker "We're only in it for the drugs" på vinyl. Musiken – och framförallt punken – har alltid funnits nära, men det är med sin poesi som han hittills har mött en publik. Efter fyra uppmärksammade diktsamlingar utgivna på Bonniers och en femte på ett danskt förlag, ska Linus Gårdfeldt nu albumdebutera som musiker, låtskrivare och sångare i eget namn. Själva namnet har han pimpat – å:et i efternamnet är utbytt mot ett x på skivomslaget. Mest för att ha ett skiljetecken mellan poesin och musiken, men också för att efternamnet ska flyga bättre internationellt. För han sjunger på engelska, till skillnad från i poesin där han alltid uttrycker sig på svenska.

– Det mäktiga och det allra mest givande är själva arbetet, säger han och förklarar:

– Alltså att vara i arbetet. Att göra, hitta på. Utan att ha en tanke på att det ska värderas, vare sig av dig själv eller andra.

Han kisar under brättet – den svarta hatten räcker inte riktigt till för att skärma av den ivriga vårsolen. Bredvid oss en basketplan med lekande barn som övervakas av skrikande måsar.

– Att det blev just ord som jag jobbar med är kanske inte en slump, jag har alltid byggt och skapat saker. Exakt vad har varit mindre viktigt. Redan i första klass bildade jag och några kompisar ett punkband där vi skrev låtar och gjorde shower. Vi kunde vare sig spela eller skriva låtar, men vi gjorde det ändå.

Introduktionen till punken kom via en farbror. Senare kom Nirvana att betyda mycket, han berättar hur han låg hemma med feber när han var tio och för första gången såg videon till bandets "Smells like teen spirit" på MTV. Så fort han blivit frisk cyklade han till Duvan i Kristinehamn och vände hemåt med "Nevermind"-skivan på pakethållaren.

– Låtskrivandet kom mer och mer att handla om texterna och med tiden blev det renodlad poesi. Musiken blev ingången till poesin, på högstadiet upptäckte jag Bruno K Öijer. Han blev som en brygga mellan punken och poesin för mig.

"Starka reaktioner"

Linus Gårdfeldt är uppväxt i Kristinehamn och Karlstad, efter några år i Göteborg och Malmö bor han numera med fru och två barn nära Mariebergsskogen i Karlstad där vi ses.

– Det fanns en så mäktig frihetskänsla i poesin! Jag kunde göra va faan som helst, allt som behövdes var penna och papper, sedan kunde jag jazza loss. Jag har nog alltid haft den inställningen – bara kör. Tänka efter och värdera, självcensurera, kan man göra i ett senare skeende.

– Vart det där märkliga behovet av att ständigt hitta på saker kommer från kan man säkert rota i.

Med en fundersam suck fortsätter han:

– Men det handlar nog bara om vad man tycker är roligt. Och vad som känns meningsfullt. Jag har gått på konstskola i några år och gjort en massa saker utöver poesin och musiken, men till slut fick jag ta ett beslut om att fokusera. Då blev det på orden eftersom det alltid hade varit en röd tråd genom allt.

Debutboken "Men golvet har ingen mun" kom 2009. Tio år senare släppte han sin senaste – "Den råttan", en bok som lockade fram starka reaktioner.

– Efter "Den råttan" kände jag ett stort behov av att göra något annat. Samtidigt som det blev en återgång till något jag gjort tidigare – musiken. Men på ett sätt är det en fortsättning på det jag gör, bara i en annan form.

"Upplevde en befrielse!"

Han kommer att fortsätta ge ut poesi, men för stunden är det musiken som är det mest givande.

– Det är svårt att kort formulera sig med bara några klatschiga ord om något som består av så många saker, börjar han när vi pratar om vad han vill uttrycka med sina texter och musiken.

– Men lite svepande kan jag säga att en stor del av det jag skriver om – både i musik och i dikt – handlar om gränserna mellan oss människor och de andra djuren. Jag skriver gärna om människan som ett djur bland andra.

De högljudda måsarna avbryter honom, han får ta ny sats.

– Det är fascinerande hur vi människor sätter gränser mellan naturen och oss själva samtidigt som vi ju också är en del av naturen. Vår natur har brett ut sig på annan naturs bekostnad.

Efter ett långt resonemang landar han i att det nog till sist handlar om de grundläggande funderingarna, vilka är vi och vad gör vi här?

– Saker som folk har gått runt och fnulat på så länge folk har kunnat fnula. Allt är väl ett sätt att bearbeta hur det är att vara, att finnas till. Det funderar väl de flesta av oss på, men det tar olika uttryck. Usch, nu lät det så storvulet när jag kokade ner det, musiken kommer aldrig och kunna leva upp till det här!

Han skrattar och berättar att albumets låtar tog form sommaren 2019.

– Jag skrev skitmånga låtar i snabb takt. Jag upplevde det som en befrielse! Att få skriva på engelska, göra melodier och arrangemang. Jag har suttit isolerad, hukad över mitt skrivbord och instängd i mitt eget huvud i 20 år. Att skriva poesi är ensamt.

– För en poet är det en oerhörd lyxig känsla att ha andra som arbetar med ens grejer. Det finns en ansvarsfördelning.

Han lyser upp när han pratar om dynamiken i ett band, om att kunna dela upplevelsen och skapandet med andra. De musiker han samlade runt sina låtar är alla barndomsvänner, flera från Värmland.

– Det finns något väldigt fysiskt i att hamra på en gitarr och inte minst i att sjunga. Poesi måste vara bland det minst fysiskt krävande.

Varför var det så viktigt att byta språk?

– För att det skulle bli något annat. Jag hade under många år dragit det svenska språket åt olika håll och kände mig klar med det tills vidare. All sångtext är någon form av poesi, men med ett annat språk kom också en utmaning.

Din poesi har beskrivits som rytmisk och du har jämförts med Tomas Tranströmer, musiken har alltid funnits i orden?

– Just det rytmiska, hur orden låter, har jag alltid jobbat väldigt mycket med. Rytmen måste finnas inbakad i texten om den ska vara på en boksida. En låttext har stöd av melodi, trummor och så vidare. I mitt skrivande hade jag gått från att vara extremt polerad i debutboken till att i den senaste vara spretig och punkig. Många blev ju arga på "Den råttan"! Det finns en humor i boken som jag tror gick förlorad hos en del.

Samarbete med Alkberg

Albumet heter "Animal tongue", det släpps den 16 april och är producerat av Mattias Alkberg som själv är aktuell med en ny skiva i dagarna. Alkberg varvar också konstformerna – redan i början av 90-talet började han ge ut både musik och poesi och han har prisats av bland annat Svenska Akademien. Han blev tagen av Linus Gårdfeldts projekt när han hörde några tidiga demoinspelningar.

– Trots allt prat om punk så är albumet ingen punkplatta, klargör Linus Gårdfeldt.

– Det handlar snarare om en slags poprock.

Vad betydde samarbetet med Mattias Alkberg?

– Det här är min första inspelning, min första skiva. Så det kändes bra att ha med någon som har gjort det en miljard gånger tidigare. Mattias är extremt kunnig inom musik, han har stenkoll. Dessutom har han koll på det litterära, han har läst och uppmärksammat min poesi tidigare. Med honom kändes allt tryggt och bra, det var ju nya farvatten för mig.