En skakning på nedre däck

Ledare
PUBLICERAD:
Börjar ifrågasättas.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Medan Liberalerna går igenom stora inre konvulsioner på grund av samarbetet med de rödgröna så verkar allt mer stillsamt inom Centerpartiet. Men måhända har det börjat röra på sig även där.

På ytan har det mest verkat som krusningar, men det har faktiskt stor betydelse att ett flertal ledande centerpartister på kort tid deklarerat att det tänker sluta när mandatperioden är över. Att vissa äldre, som viceordföranden Anders W Jonsson gör det är kanske inte så märkligt, men nu är det många i det yngre gardet som tänker hoppa av.

Det behöver inte nödvändigtvis säga något om att tillståndet i partiet förändrats, då många av avhoppen kan förstås naturligt med att de yngre företrädarna vill ha något annat att syssla med, eller att de vill ägna mer tid åt familjen. Men det går inte att komma ifrån den sammantagna effekten.

Det tyngsta namnet som lämnar är 34-årige Emil Källström, som har den viktiga positionen som ekonomisk-politisk talesperson. Källström tillhörde också de som ursprungligen var motståndare till att ingå januariöverenskommelsen. En annan som lämnar är 37-åriga Kristina Yngwe, talesperson i jordbruksfrågor.

Lämnar gör också 27-årige Magnus Ek, miljöpolitisk talesperson, och 29-årige Fredrik Christensson, utbildningspolitisk talesperson som också drivit frågor om landsbygdens företagande. Alla sedda som viktiga framtidsnamn inom Centern. Vilka som kommer som ersättare kommer att säga en del om vart partiet är å väg.

Svaret är kanske att vi redan vet var C är på väg – i knät på Stefan Löfven. Partiledaren Annie Lööf sade ju nyligen att hon mycket väl kunde tänka sig att sitta med i en socialdemokratiskt ledd regering, vilket faktiskt fick en hel del centerpartister att reagera. Men de har gjort det i det tysta.

Centern är inte som Liberalerna, där man ständigt bråkar med varandra offentligt. I Centern fikar man ihop och har trevligt. Baksidan med det är att eventuell kritik inte riktigt kommer fram, men måttet är kanske rågat nu. Enligt ett stort reportage i Svenska Dagbladet (5/4) var det många i partiet som förvånades över Lööfs utspel i regeringsfrågan. Missnöjet gror, i såväl riksdagsgrupp som ute i landet, även om få vill eller vågar säga det öppet.

Inte många går så långt som den före detta riksdagsledamoten Staffan Danielsson som nu lämnar partiet (ATL 25/3). Han är ändå lite av ett anomali då han länge bråkat med sitt parti om bland annat migrationspolitiken. Men i SvD uttalar sig bland andra Helena Lundgren, lokalpolitiker i Vindeln i Västerbotten, som känner sig "lurad" och tycker det är "ett hån" mot alla som oroar sig över regeringspolitiken att vilja sitta i samma regering. Och vem fattade egentligen beslutet om regeringsmedverkan?

Tysthetskulturen i partiet börjar kännas besvärande, och en veteran skämtar om det "nordkoreanska förtroendet" för Annie Lööf. Vågar man hoppas på att fler i partiet får upp ögonen för hur C har förvandlats på sistone. Inte ens den berömda pragmatismen kommer undan, för hur pragmatiskt är det att principiellt ta avstånd från att samarbeta med vissa partier. Talet om att vara en stark kraft i mitten blir också rent önsketänkande när det enda alternativet är en samverkan vänsterut, inklusive med Vänsterpartiet.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.