Den 6 april har skrivit in sig i den svenska populärmusikhistorien. Det var den dagen 1974 som Abba med låten Waterloo tog hem Sveriges första seger i Eurovision song contest. Och samma dag blev Björn Skifs den första svensk som fick en Billboardetta med sin version av Hooked on a feeling.
Sedan dess har många artister, grupper och låtskrivare fortsatt att sätta Sverige på kartan och gjort musik till en exportframgång. Det är inte utan anledning som man kommit att tala om ”det svenska musikundret”.
I en tid när tv-program som Idol lätt bidrar till en bild av att man blir popstjärna över en natt, är det angeläget att komma ihåg det slit som låg bakom Abbas framgångar. I den röda stugan på Viggsö i Stockholms skärgård arbetade Björn Ulvaeus och Benny Andersson målmedvetet. Deras musikalitet var naturligtvis en förutsättning, men utan en strävan att hela tiden utveckla hantverket och hitta det unika sound som blev Abbas adelsmärke hade framgångssagan uteblivit.
Tage Danielsson beskrev Monica Zetterlund med orden ”ett lingonris som satts i cocktailglas”. När hon sjöng amerikanska jazzstandards fanns alltid ett stråk av nordiskt vemod. Även i Abbas musik finns något av Sveriges ljusa sommarnätter och mörka granskogar fördolt.
På samma sätt fanns en omisskännlig svensk färg i Jussi Björlings röst, även när han sjöng Puccini på italienska. Och när Birgit Nilsson gjorde Brynhilde var det kongenialt: Den av Wagner från asatron hämtade valkyrian har aldrig låtit mer autentisk än när rollen tolkades av sångerskan från Västra Karups socken.
Björling och Nilsson hade bägge begåvats med enastående röstmaterial. Men de hade också det gemensamt att de tidigt togs under vingarna av vuxna som tog deras musicerande på allvar. Detta i kombination med tusentals timmar av övning, lade grunden till deras världskarriärer.
Musik skiljer sig i detta avseende inte särskilt mycket från vare sig idrott eller akademiska prestationer. Den som vill nå långt måste lägga ned ofantligt mycket eget arbete, vilket vanligtvis innebär att man gör uppoffringar av olika slag. Utan det hade varken Jussis höga c eller Abbas discotakter kommit till oss.
För att Sverige även i framtiden skall kunna utmärka sig gäller det att vi fortsätter vara ett sjungande och spelande folk. Kyrkornas körverksamheter, musikämnet i grundskolan, den kommunala kulturskolan, musikgymnasier och folkhögskolor. Tillsammans möjliggör de både bredd och spets.
När vi i dag reser ut i världen och berättar att vi kommer från Sverige är det ofta svenska musikprofiler kommer på tal. Runt om hela jordklotet finns det människor som gärna lyssnar på Dancing queen med Abba eller på Jussi Björling som Rodolphe i La bohème.
Musik har – liksom idrott – en förmåga att förena människor i nationell stolthet. För den som nyligen invandrat till Sverige kan musiken vara en länk till den svenska folksjälen. Även den med mycket lite förankring i den västerländska kulturen kan bli berörd av The winner takes it all eller Björlings framförande av Stenhammars sång Sverige, med text av Heidenstam. På så sätt blir de svenska musikstjärnorna en kraft som stärker sammanhållningen och främjar integrationen.
Oavsett om vi föredrar klassisk musik eller populärmusik finns många anledningar att känna glädje över Sveriges framgångar som musiknation.