Ensamheten är bäst när den är efterlängtad

Helg
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Trädens fjolårsvisioner är synliga på kvisten. Där sitter nu sprängfyllda knoppar som snart ska vecklas ut till gröna fanor och vifta liv i allt som vill leva. Men ännu är de lika hårt lindade som ryska små spädbarn. Lindens största knopp ser ut som jag känner mig. Redo att brista av coronarestriktioner och isolering. Hallå? Hallå? Någon där? Vill bara meddela att jag fortfarande andas här i utkanterna av Brunskogs socken och har varit stoiskt duktig på att lyda alla epidemiologers råd utan att få en enda utmärkelse för det.

Nog njuter jag av sparvugglans entoniga sång om kvällarna, men samtidigt kryper det i knoppen av rastlösa tankar och min relation till ensamheten prövas. Till mig har den nästan alltid varit välkommen. Jag har aldrig sett ensamheten som en fiende som drar med sig känslor av övergivenhet eller utanförskap. Snarare en kär, gammal vän som alltid haft famnen full av gåvan egentid. Men nu har jag varit fri för det mesta det här året, obunden till allt och allt jag sjungit lov om har jag fått lov till. Jag har fingrat på bland rotvältorna och i grenverken, men långsamt och tyst har en mindre trevlig ensamhet smugit sig in och tagit formen av en plågoande som börjat knapra på både arbetsglädjen och livsgnistan. Jag har försökt tala den tillrätta, sagt att den inte ska tro att den är något och pekat med utfingret mot dörren. Men den har bara sjunkit djupare ned i soffan, gjort sig hemmastadd och börjat bestämma dagordningen som vilken gubbstrutt som helst.

Lite generad ångrar jag allt koketterande med mitt obotliga enstöringskap och inser vid målsnöret till vaccination att jag också bara är en tokig apa med lurviga behov av att få tillhöra en flock andra störiga galningar. Ensamheten är alltid bäst när den är efterlängtad. När man nästan når den. Inte när man bara får den så där eller påtvingas den.

Storfotshönans unge i Australien kläcks alldeles ensam i sanden. Inga föräldrar vare sig ruvar eller matar den. Ägget ligger bara där, övergivet i ett outhärdligt ingenstans. Så fort den orkar hacka sig ur det hårda skalet så måste den klara sig på egen hand. Med en enda gång. Utan pardon. Det måste vara den mest ensamma ungen i världen. Men vi är inga urstarka kycklingar.

Bilden av ensamhet känns snarare som ett kattdjur av något slag än en subtropisk fågel. Ett gigantiskt ego som går dit den vill, när den vill och som den behagar. Och den kommer definitivt inte om man lockar på den. En sablans diva, i total avsaknad av social kompetens, som bara tittar åt andra hållet och gäspar när man försöker tala om vett och etikett. Som vägrar lära sig var den är välkommen eller inte. Kattlikt kan den tassa in, nästan obemärkt för att sätta sig på hasorna och lapa i sig vårt självförtroende medan den själv njuter till fullo av sitt ensamskap. Men eftersom vi inte heller är några rovdjur med nio liv så passar isolering apdåligt in bland oss tillsammansprimater.

Jag tittar åter på lindens knopp. Man får göra som den. Linda om sig själv med sig själv och bida sin tid tills man fått sprutan som botar ensamhet. En påsk utan gemenskap blir en opåsk och ingen av oss kommer att vara ensamma om att vara ensamma. Det kan vi ändå dela med varandra. Snart, snart brister vi ut och blir underbara bland andra, du och jag.

Att tillhöra en stam ger en känsla av innanförskap.
Foto: Maria Westerberg

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.