Mitt i allt det svåra finns kraften

Debatt | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse visar oss att allt hänger ihop och att vi alla vilar i en större gemenskap av kärlek, även om den ibland är delvis på distans, skriver Maria Stade.
Foto: Daniel Ochoa de Olza/AP
Vi har alla mer eller mindre tvingats vänja oss vid att inte finnas vid varandras sida då det verkligen behövs, något som strider starkt mot vår mänskliga natur, skriver Maria Stade.

Sedan förra påsken har vi tagit oss igenom ett annorlunda år. Som samhälle och människor har vi brottats med livets ständigt aktuella utmaningar som sjukdom, lidande, förlust och död. Den stora skillnaden är att många det här året tvingats möta stora prövningar utan stöd av de sammanhang som man hade innan pandemin.

För vissa är ensamhet och isolering inte något nytt, de sociala restriktionerna skruvar endast ytterligare åt en redan smärtsam livssituation, ibland till outhärdlighet. Vi har alla mer eller mindre tvingats vänja oss vid att inte finnas vid varandras sida då det verkligen behövs, något som strider starkt mot vår mänskliga natur – den som längtar efter gemenskap och närhet.

Nyligen samtalade jag med Olof, en medelålders man som på grund av pandemin kommit in i en slags livskris. Olof har allt han behöver av materiell trygghet, vuxna barn och barnbarn och några vänner utöver arbetskamrater. Han är frånskild och tycker sig leva ett bra liv. Tills pandemin kom. ”Nu känner jag en växande ensamhet och tomhet och upplever inte någon riktig mening med mitt liv. Håller jag på att bli deprimerad?”

Vi pratar om vad som ger livet mening, vad han längtar efter och de rädslor och hinder som står i vägen för Olof just nu. ”Jag skulle kunna sälja segelbåten direkt för att få tillbaka vardagsrelationerna med mina barn och barnbarn”, skrattar Olof med tårar i ögonen. ”Vi kan inte umgås då jag är i riskgrupp. När jag sitter ensam på kvällarna har jag börjat tvivla på vem jag egentligen är.”

Det är stora frågor som väcks inom oss då vi tvingas avstå från viktiga relationer, frågor som rör identitet, mening och framtidstro. Det ser olika ut för oss men vi är alla på sätt och vis i Olofs situation. De prövningar vi möter är mer eller mindre hanterbara beroende på såväl yttre som inre omständigheter. Vi ”sitter alla i samma båt” brukar det framhållas som en tröst. Men när vi inte får vara nära och möta varandra på riktigt känns den abstrakta gemenskapen ofta tunn och avlägsen.

Hur ska vi då förhålla oss i en tid som präglas av hot, förluster, lidande, avstånd och ensamhet? Kanske ska vi som Olof våga visa oss svaga, erkänna våra rädslor och dela med varandra. När någon sträcker ut en hand, i dagsläget med flera meters avstånd eller digitalt, vill vi som medmänniskor svara an, lyssna och ge stöd. I andra Korinthierbrevet 12:9 står: ”Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst.”

Denna levande kärlek och önskan att finnas för varandra har på otaliga sätt visat sig genom året som gått. Det är en påminnelse om att ingenting kan ta ifrån oss vår mänsklighet, den finns inbyggd i oss som en gnista av medkänsla och kärlek, en gåva från Gud. Pandemin kan kanske lära oss detta; mitt i allt det svåra, när vi känner oss som svagast, finns kraften, gemenskapen och glädjen, som solstrålar som hoppfullt bryter fram genom de tunga molnen med löfte om en ny vår.

Påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse visar oss att allt hänger ihop och att vi alla vilar i en större gemenskap av kärlek, även om den ibland är delvis på distans. Jesus sista uppmaning till oss i Bibeln är: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Joh 13:-31-35.

En välsignad och glad påsk önskar diakonerna i Karlstads pastorat genom

Maria Stade

Fotnot: Olof heter egentligen något annat, sakförhållanden är ändrade så att ingen kan kännas igen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.