Efter 600 matcher – nu lämnar Wolmer Edqvist isen för gott

Ikväll (läs torsdags) dömer Wolmer Edqvist sin 600:e match när Färjestad möter Malmö, och när han lämnar isen efter matchen gör han det för gott. Värmländske domarprofilen går i ”hockeypension” och ser i en stor intervju tillbaka på fyra årtionden i hetluften.

Han är HR-chef i Region Värmland mitt i en brinnande pandemi samtidigt som han är en av huvuddomarna i SHL. Han är en av få i domarkåren som kombinerar heltidsarbete med att ha uppdrag som huvuddomare i landets högsta hockeyserie. Man kan undra hur Wolmer Edqvist lyckats få fler timmar på dygnet än vi andra.

Hur hinner man med en sån kombination?

– Man har haft en minutiös planering av sitt schema, annars hade det aldrig gått ihop, säger Wolmer Edqvist. Man ska också trycka in träning, att vara en bra familjefar och förhoppningsvis ha tid att umgås socialt också. Jag dömer två matcher i veckan i snitt, men har kunnat styra att jag inte haft längre resor på vardagarna med tanke på jobbet. Jag har ett krävande jobb som gör att jag måste vara på plats, och då hade det inte funkat att åka till Norrland mitt i veckan. Arbetsdagarna har bestått av att jobba, slänga mig i bilen, på kvällen har jag dömt och sen har jag åkt tillbaka på kvällen och så jobbat nästa dag igen.

”Blev helt fast”

Men vi tar det från början. Wolmer Edqvist dömde sin första hockeymatch som tonåring. Han spelade både hockey och fotboll i sin ungdom – att bli domare var dock aldrig planen från början.

– Det var som allt annat, rena tillfälligheter. Jag spelade hockey i pojklagsåldern men slutade. Jag var ingen lovande stjärna, så jag slutade och fotbollen blev det primära intresset. Sen saknades det domare i en ungdomsmatch mellan Grums och Kristinehamn och de ringde och frågade om jag kunde komma och döma. Jag gjorde det och blev helt fast efter det.

Vad var det som gjorde att du fastnade?

– Jag kunde vara med ändå och vara en del av hockeyn, även fast jag inte var tillräckligt bra på att spela. 1988 blev jag förbundsdomare och började döma seniorhockey på en nivå som motsvarar division 1. Jag var linjeman där och sen gick det snabbt uppåt.

Wolmer Edqvist gjorde två provmatcher i dåvarande elitserien i början av 1990-talet, och 1994 blev han linjeman i nuvarande SHL.

– Jag körde parallellt att vara linjeman i elitserien och att vara huvuddomare i division 1. Då var det många lokala lag som spelade, Säffle, Nor, Hammarö, Åmål – det fanns hur mycket matcher som helst i länet. Det behövdes alltid huvuddomare. Jag kunde vara huvuddomare i Norvalla på onsdagen och sen vara linjeman i elitserien i Göteborg på torsdagen. Då hade vi fasta speldagar, torsdag och söndag. Jag upplevde att ju mer jag dömde som huvuddomare, desto bättre blev jag som linjeman. När jag valde att sadla om vid årsskiftet 99/00 kände jag att steget inte var så stort. Jag kan tycka att det är synd att fler linjemän inte blir huvuddomare. Det finns mycket erfarenhet i linjemannagruppen.

Du sa att du inte var någon lovande spelare, hur var du som hockeyspelare?

– Jag var tämligen oschysst, det är inte helt ovanligt att de som har fallenhet att bli domare kanske inte alltid är de schysstaste utan de som har svårt att hålla sig inom ramen av regelboken.

”Inte Guds bäste”

Att gå från buse på isen till att dra på sig domardräkten är det fler profiler som har gjort. Daniel Wessner är ett färskt exempel. Tidigare BIK-kämpen är nu en av huvuddomarna i Hockeyallsvenskan.

– Det är inte helt ovanligt. Ulf Rådbjer var också en spelartyp som inte var Guds bäste på isen, men han blev en otroligt bra hockeydomare. Wessner har jag dömt många gånger och han var inte heller Guds bäste, men är på väg att bli en riktigt bra domare. Sen kan jag inte jämföra mig i samma rum som de två som spelare, skrattar han. Men domarmässigt kan jag det.

Hur har du förändrats som domare genom åren?

– Jag har mognat. Från att jag tidigare var ganska het som domare, men allt eftersom jag har åldrats så har jag fått distans till det jag gör, och har blivit den domaren som kan sprida trygghet. Jag har fått förmånen att döma många viktiga och avgörande matcher, där nerverna har legat utanför tröjan på spelarna. Kval, avgörande matcher eller andra viktiga matcher i slutspelet. De har jag tyckt varit otroligt stimulerande. Man kan med enkla psykologiska medel få en grupp människor att kunna dra på smilbandet i en pressad situation och känna att det inte blir dumma utvisningar. Jag tänker på klassiska Modo-Leksand, när Modo åkte ur. Modo hade allt att förlora och Leksand hade allt att vinna. Det var en match som inte fick gå fel för Modos del. En annan match är Mora-Leksand, när Mora gick upp och Leksand åkte ur, då vet man att utrymmet att göra fel är otroligt litet. Det har stimulerat i domaruppdraget.

Just pulsen och pressen som finns runt avgörande matcher finns även den här säsongen, men trycket från publiken saknas och det märks, menar Edqvist.

– Man kan komma undan med en felaktig tripping i en novembermatch, särskilt den här säsongen utan publik. Hade det suttit 8000 en lördagsmatch hade man fått veta att man lever. Den här säsongen har varit väldigt speciell. Det blir inte den pushen, den inramningen. När allt återgår till det normala igen och spelarna blir påkopplade på ett annat sätt, då kommer det att smitta av sig på domarna. De yngre domarna som kommit upp och gör första säsongen i år kommer att döma en helt ny sport när allting återgår.

Hur har klimatet kring domarna förändrats genom åren, har du blivit utsatt för hat och hot?

– Kollegor har blivit utsatta för hot genom sociala medier och haft polisbevakning och vaktbolag som gör nattliga ronder förbi deras bostäder. Jag har, peppar peppar, varit förskonad och har inte fått några hot. Jag har haft någon smådragen supporter som velat prata om den senaste matchen, men det har aldrig varit något uttalat hot. Det är en farbror som alltid skickat ett handskrivet brev med en form av utvärdering när jag har dömt i Scandinavium. Han har tittat på hur jag har dömt och frankerat ett kuvert och skickat med posten. Men inga direkta hot. Sen har jag dömt matcher med hög säkerhetsklass, när jag dömt Djurgården-AIK har det varit en brytpunkt utanför city och jag har åkt civilbil in till arenan. Klimatet utanför har blivit hårdare, men klimatet på isen är väldigt god.

Liv och död

På luciadagen 2009 skulle Wolmer döma en match i Nobelhallen mellan Bofors IK och Örebro. Plötsligt föll Örebrospelaren Niklas Lihagen ihop på isen.

– Det som hände var att Niklas fick ett hjärtstopp. Jag gick ur domarrollen och in i ambulansrollen och agerade utifrån den akutmänniska jag är, tillsammans med Peter (Karlsson, medicinskt ansvarig i BIK, red anm). Det gjorde att Niklas kunde överleva och kunde fortsätta åka och hämta sitt barn på fritids. Jag har dömt Niklas efter det här och det har känts extra varmt, där och då var det en himla tur att vi fanns på plats, annars hade det inte gått väl.

Förstod du direkt vad det var som hade hänt?

– Först trodde jag att han hade fått en tackling mot huvudet, men efter kort diskussion med ena linjemannen så kunde han vidimera att det var ingen smäll. Han (Niklas) låg framstupa med huvudet i isen. När jag kom fram började han bli blå. Peter anlände och vi fick över honom på rygg. Han hade ingen puls och ingen egen andning då. Det var bara att påbörja hjärt-lungräddning, efter någon minut kom han igång. På isen vaknade han till och var pratbar när ambulansen lastade honom och körde honom till sjukhus.

För Wolmer, som jobbade inom ambulansen, var det självklart att agera – men han märkte snabbt att de som sett vad som hänt var skakiga och berörda.

– Det fanns ett stort antal individer på isen, som linjemän, spelare, samt folk i båset som aldrig hade sett något liknande, vilket jag inte riktigt förstod då. ”Vi kan väl ta en paus”, sa jag och efter snabbt överläggande insåg vi att varken spelare eller domare var i skick att fortsätta. För mig var Niklas räddad, men jag såg att det påverkade människor på ett annat sätt. Jag var ju i ”ambulansrollen”.

Matchen blåstes av och fick spelas vidare vid ett annat datum.

– Peter Andersson, som tränade Örebro, sa att ”mina spelare mår inte bra, jag vet inte om de klarar av att spela”. Det är inte bra att man åker runt och funderar på händelsen, det är en säkerhetsrisk om man inte är påkopplad och åker och spelar ett allsvenskt derby mellan Bofors och Örebro. Vi gjorde klokt i att bryta.

Du fick ta emot Sportspegelns pris för händelsen vid Idrottsgalan året efter. Det blev en väldig uppmärksamhet kring det hela. Hur mycket tänker du på det som hände idag?

– Jag tänker inte på det så mycket, det är mer folk som påminner mig om situationen. Det är nog många som tagit intryck och vill diskutera hur det var. Så jag går inte runt och funderar, däremot har jag min statyett hemma. Den känner jag mig otroligt stolt och hedrad över, att få ha i mitt vardagsrum.

Finns det andra händelser som berört dig, som du tar med dig?

– Inget i den digniteten, det gör det inte. Det jag tar med mig är otroligt många glada minnen, det är så många man fått träffa vid sidan av isen, på isen, jag har fått följa många generationer. Flera av dem jag dömer med idag, deras pappor har jag dömt med. Jag har dömt flera av spelarnas pappor. Jag har ju dömt hockey under fyra årtionden på SHL-nivå. Det är en ynnest att ha fått varit del av etablissemanget.

600 matcher har det blivit – vad gör att du lämnar isen nu?

– Allt har ett slut, de senaste fem åren har jag tagit år för år. Jobbet är väldigt krävande och tar mycket tid. Mina helger har blivit väldigt korta. Jag har kommit till slutsatsen att det finns många bra unga individer som kan ta över, de senaste åren har jag fungerat lite som mentor till dem och även hjälpt till i allsvenskan som mentor till några där. Jag fyller 52 i oktober, det är dags att lämna över. Det som känns bra är att jag får göra det valet själv. Rent fysiskt skulle jag kunna fortsätta något år till, men det är skönt att kunna avsluta med hälsan i behåll när man hänger med tempomässigt och domarmässigt. Så känns helt rätt att göra det nu.

Känns det vemodigt?