Linda, 44, förlorade sin pappa i covid-19 – anmäler sjukhuset

Hans döttrar kallade honom hjälten.

Den 26 februari avled Johnny Johansen, 69, i en säng på intensiven i sviterna av covid-19.

Tre veckor tidigare vårdades han på sjukhuset i Arvika – där coronaviruset spred sig bland personalen.

Dottern Linda Aune har nu anmält händelsen:

– Om jag bara skulle få en ursäkt skulle det betyda väldigt mycket.

Linda väntar fortfarande. Likaså hennes dotter. Men han kommer aldrig.

Det hörde till vanligheterna att Johnny Johansen, 69, knackade på hos dem, klev in och hälsade på.

Nu är det en månad sedan han gick bort.

– Det är svårt att tänka på att han aldrig kommer tillbaka, att han liksom är – borta, säger Linda Aune.

I torsdags begravde hon sin pappa, som nu är en av de 182 personer i Värmland som har avlidit efter att ha smittats av coronaviruset.

Det var efter två veckors sjukdom han dog på Centralsjukhusets intensivvårdsavdelning efter att hans organ gett upp.

Vägen dit är nu anmäld både till Inspektionen för vård om omsorg, Ivo, och patientnämnden.

– Arvika sjukhus kan för min del stänga dörren. Skulle någon säga till mig, åk till akuten, säger jag nej. Jag sätter inte min fot där, säger Linda Aune.

Han var en som alltid ställde upp

Våren har nått Åmotfors, den lilla orten i Eda kommun. Det snöslask som finns kvar smälter långsamt bort.

Här bor Linda Aune i ett radhus, med sin familj och deras katt.

Ungefär 100 meter bort bodde hennes pappa tillsammans med sin sambo i en ljusblå villa.

Varje gång Linda lämnar sitt hus, eller kommer hem igen, ser hon fasaden till huset. Det var där hon träffade honom den sista gången.

Det är nu snart 34 år sedan som Linda, hennes pappa och familjen flyttade från norska sidan gränsen, över till den svenska.

Sedan dess har de hållit till i Eda kommun. Först i Koppom, de senaste 25 åren i Åmotfors.

Johnny Johansen var känd i bostadsområdet som en fixare.

– Han var en som alltid ställde upp, för allt och alla. Efter en bilolycka 1997 blev han sjukpensionär och de sista åren innan han gick bort tyckte han om att pyssla, meka med bilar och allt det där, säger dottern.

– Han har hjälpt varenda kotte häromkring, tillägger hon.

15 hade smittats

I slutet av januari fick Johnny Johansen möjligheten att operera sin hjärtklaff. En operation blev bokad och genomfördes på Örebro universitetssjukhus.

Kort efter operationen flyttades han över till sjukhuset i Arvika, där han skulle återhämta sig.

Både när han kom till och lämnade Örebro testades han för covid-19. Båda testerna visade negativt.

Han låg på avdelning 79 – en av Arvikas sjukhus två avdelningar – mellan den 2–5 februari. Och blev sedan utskriven och hemskickad.

Men det familjen inte visste var att 15 sjukhusanställda då hade testat positivt.

Först tre dagar efter att pappan kommit hem läste Linda Aune på nwt.se om coronavirusutbrottet på sjukhuset i Arvika och blev då riktigt orolig.

Och ännu oroligare blev hon när hennes pappa en vecka senare började hosta.

– Vi undrade om vi skulle ta ett test. Men eftersom han var nyopererad var det inte bara för oss att boka en provtagning, så vi väntade lite.

Han var dessutom fortfarande väldigt svag efter operationen. Förutom en uppföljningsprovtagning i Charlottenberg lämnade han inte sitt hus.

Avled på iva

Johnny Johansen själv trodde att det var en förkylning. Och, trots utbrottet på sjukhuset, var Linda ändå trygg i att han inte blivit sämre.

– Vi tänkte ju ändå att det inte kunde vara corona, för ingen blir väl smittad på sjukhus och vi trodde att han snarare fick hosta i och med läkningsprocessen.

Men därefter blev han sämre, mycket sämre. Familjen lät honom provta sig. Och i samband med det hade han en uppföljning den 15 februari på sjukhuset i Arvika efter operationen.

Där blev han kvar.

– Det gick väldigt fort. Han ringde då och sa att en sjuksköterska ville prata med mig. Då förstod jag att han hade testat positivt. Jag frågade var han skulle hamna, då sa hon att han blir skickad till CSK och att de trodde det skulle bli intensiven, säger Linda.

Till en början var vårdläget stabilt för Johnny. Han var vaken och kunde prata med sin dotter. Dock bara för en kort period.

– På morgonen den 17 februari blev han nedlagd i konstgjord koma, kopplad till respirator, säger Linda.

Beskeden varierade, förklarar hon. Men mestadels var det positivt, han fick antibiotika och var på bättringsvägen, tills kvällen den 26 februari.

– Läkaren som ringde då sa att om jag kunde trolla så hade jag gjort det. Han har tyvärr inte många timmar kvar.

Lungorna, levern och njurarna hade gett upp. Johnny dog i sängen på intensiven den kvällen.

– Jag hade corona själv, så jag fick inte säga hej då, säger Linda.

Hur kändes det?

– Trasigt. Det känner jag fortfarande. Ibland vet jag inte hur jag ska ta mig igenom dagen.

– Han var min hjälte, min syster kallade honom det också. Han var verkligen vår hjälte, säger Linda Aune.

Min dotter hörde alltid när han tog i dörren, att det var morfar som kom.

Hon smittades av sin pappa. Och var hennes pappa smittades är Linda själv övertygad om.

Totalt smittades 25 personer bland personalen på Arvika sjukhus, som på grund av läget införde intagningsstopp i början av februari. Patienter insjuknade också.

Eftersom Johnny – enligt det prov han tog i Örebro – inte var smittad när han kom till sjukhuset i Arvika, inte träffade någon förutom Linda och sin sambo efteråt och insjuknade veckan efter han blev utskriven, vill hon att händelsen ska utredas.

Därför har hon anmält vårdförloppet till både Ivo och patientnämnden.

– Jag vill att sjukhuset i Arvika ska säga att man har gjort fel. Om vi bara får en ursäkt så hjälper det för vår del. Egentligen skulle jag vilja att de sätts dit rejält, men det är väl bara önsketänkande från min sida.

Hon berättar att hon försökt ta kontakt med sjukhuset, prata med ansvariga, få hjälp i att reda ut vad det är som kan ha gått fel. Få svar på frågan, hade det gått att undvika? Men hittills har hon inte hört något.

Linda Aune plockar fram ett inramat foto på sin pappa. Hon tittar på det. Bortom ilskan och sorgen så är det fortfarande en väntan som plågar henne.

– Min dotter hörde alltid när han tog i dörren, att det var morfar som kom. Han kunde bara komma så där och jag frågade alltid: vad vill du? Nej, jag ska bara hälsa, sa han. Jag väntar fortfarande på det där. När kommer han igen?

Läs hur slutenvårdschefen bemöter kritiken här.