Nästa år är det val i Sverige. För 100 år sedan fick hälften av alla som idag får rösta inte gå till vallokalen. För 40 år sedan fick hälften av befolkningen inte åka Vasaloppet.
Den hälften är kvinnor. Jag slås av det varje år när jag sitter i soffan med blåbärssoppa framför starten av Vasaloppet och loppets historia rullar förbi i ett inslag. Jag var ett litet barn när det var förbjudet för kvinnor att delta.
Ett år innan min mormor föddes gjorde sig kvinnor inte besväret att gå till vallokalen. Det var ingen idé, det var stopp och förbud.
Hur många är inte de här förbuden historiskt? Det här är bara två exempel. Fortfarande idag finns arenor där kvinnor inte har tillträde. Och varför är Sverige sist ut bland de nordiska länderna?
Kvinnor fick inte bara rösträtt 1921, de blev också valbara till riksdagen. Fem kvinnor kom in, men bara en i första kammaren - Kerstin Hesselgren. Norge, Danmark, Island och Finland införde det många år tidigare.
Idag är det 54 procent män och 46 procent kvinnor i riksdagen. Men Sverige har inte haft en enda kvinnlig statsminister.
Norge, Island och Danmark har haft två, varav en sittande och Finland har haft tre, varav en sittande.
Samtliga partier i sittande riksdag, utom Sverigedemokraterna, har däremot haft en eller flera kvinnliga partiledare så chansen har ju funnits.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna ligger sämst till med en enda kvinnlig partiledare vardera. Liberalerna är inne på sin andra och Centerpartiet och Vänsterpartiet på sin tredje. Miljöpartiet har alltid haft ett kvinnligt och ett manligt språkrör.
Antalet ambitiösa och kunniga kvinnor i den svenska politiken skiljer sig inte, vad jag vet, från våra nordiska grannländer. Ändå ser det ut så här.
Jag tror vi hade en stor chans att få se en svensk kvinnlig statsminister, om Anna Lindh hade fått leva eller om Anna Kinberg Batra hade fått sitta kvar. De hade kunnat ändra statistiken i ett av världens mest jämställda länder. Just nu ser det ut att dröja.