Atefe hotades av utvisning – fick jobb på Taserud: ”Kommer förändra mitt liv”

Atefe Rezai, 21, är ensamkommande flykting från Afghanistan och tar studenten på Taserudsgymnasiet i sommar.

För bara ett par veckor sedan var hon rädd för att bli utvisad – då fick hon helt plötsligt ett samtal från rektorn som förändrade precis allt.

– Det går inte att beskriva! Nu känns det som att det är dags att leva, säger Atefe till Arvika Nyheter.

Den nya gymnasielagen som antogs under sommaren 2018 innebar att cirka 9 000 ensamkommande skulle kunna få uppehållstillstånd för gymnasiestudier.

En av dessa var Atefe Rezai, 21. Hon kom till Sverige som ensamkommande flykting från Afghanistan 2015, efter att ha flytt från det krigshärjade landet.

Sedan hösten 2018 har Atefe gått barn- och fritidsprogrammet på Taserudsgymnasiet i Arvika, med social inriktning. Utöver det jobbar hon extra som hantverkare under helger och läser matematik 3B via distans på Komvux.

När AN träffar henne för en intervju har hon precis varit på APL (arbetsplatsutbildning) hos Röda korset i Arvika.

– Det har varit bra! Jag kommer vara där fram till den 2 juni, berättar Atefe på nästintill perfekt svenska och fortsätter:

– Det har gått jättebra, jag är verkligen stolt över Taserud!

Hur trivs du i Arvika?

– Jag trivs jättebra och jag vill verkligen bo här, säger Atefe.

Hittade borttappade familjen

Vägen till just Arvika var långt ifrån spikrak. De första åren i nya landet innebar ett ständigt flyttande – och en, av flera anledningar, oviss tillvaro.

– Jag har bott på fem olika ställen innan Arvika: Malmö, Helsingborg, Karlstad, Filipstad och Sunne. Jag flyttade ungefär var sjätte månad, så jag har missat mycket i skolan.

Det måste varit jobbigt?

– Ja, jättejobbigt att bli behandlad på det sättet. Jag förstår att myndigheterna försöker hjälpa oss, men de måste kunna behandla oss som människor och inte som robotar.

En stor del av tiden i Sverige har Atefe dessutom fått klara sig på egen hand.

– Jag kom ifrån min familj, vi tappade bort varandra på vägen hit. Så jag kom hit själv, som ensamkommande, och har varit här två år ensam, berättar Atefe.

Hon hittade dock till slut sin familj igen.

– De bodde på Gotland, de hade varit där hela tiden. De fick också flytta runt, men till slut hyrde jag en lägenhet åt dem. Så nu bor de i min lägenhet och behöver inte flytta efter var sjätte månad, de har varit där i två år.

Hur var det att få veta det?

– Det var helt underbart, men jag var ju i chock!

Jag hade självmordstankar, för jag ville inte leva utan familj

Att inte veta var familjen befann sig under så pass lång tid tärde dock på Atefe oerhört mycket, berättar hon.

– Det var under två år, så jag mådde jättedåligt. Jag visste inte var de var och jag fick ingen hjälp av Migrationsverket.

– Jag hade en psykoterapeut och en läkare som skrev till Migrationsverket och bad om hjälp, och efter två år fick vi det, säger Atefe.

Du var rädd att aldrig få träffa dem igen?

– Ja gud, det var jag! Jag hade självmordstankar, för jag ville inte leva utan familj. Jag är lite familjeberoende.

Nu kan Atefe alltså träffa sin familj, som bor i Gräsmark, när hon har tid för det. Då hon räknas som ensamkommande flykting och är över 18 år får hon dock inte bo med dem helt och hållet.

– Jag är i Sunne på helgerna för att träffa min familj, annars är jag mest i Arvika.

”Har sökt överallt”

Siktet är inställt hos Atefe – hon ska ta studenten i sommar.

Vad som skulle vänta efter det var desto mer ovisst vid tillfället för den första intervjun med AN den 12 mars.

För att få nytt uppehållstillstånd och kunna stanna kvar i Sverige har hon sex månader på sig att hitta en anställning på minst två år.

– Och det får inte vara vilket jobb som helst. Det ska vara ett inom en kollektiv avtalsenhet, motsvarande en tillsvidareanställning, för att uppfylla kraven, förklarar Atefe.

Att hitta jobb är något som kan vara en utmaning för de allra flesta i Sverige just nu, speciellt om man saknar erfarenhet.

– Jag har sökt överallt. Jag tittar inte på vart de ligger, jag bara söker. Jag har bara fått negativa besked, nej efter nej, konstaterar Atefe.

– Jag har pratat med bemanningscentraler, chefer på förskolor, pizzerior och det ser inte så ljust ut – jag kommer inte få jobb här, trodde Atefe vid tidpunkten för intervjun.

Det är inte jobb jag tigger efter – det är ett liv

”Förstår inte hur de tänker!”

Hon har dock viss förståelse för hur arbetsgivarna resonerar.

– Enligt Lagen om anställningsskydd, paragraf fem, står det att man ska vara vikarie i två år under en femårsperiod, så får man tillsvidareanställning. Så jag förstår arbetsgivaren, för jag har ingen erfarenhet och enligt Migrationsverket räknas inte en provanställning.

– Hur ska de kunna lita på mig? Det kommer att kosta jättemycket för arbetsgivaren, så jag förstår dem på det sättet.

Det har emellertid handlat om mer än så för Atefe.

Ska hon få stanna i sitt nya land, långt bort från oroligheterna i Afghanistan, eller skickas tillbaka till sitt gamla hemland där det förekommer omfattande diskriminering mot kvinnor?

– Det är inte jobb jag tigger efter – det är ett liv. Jag vet inte hur Migrationsverket tycker att jag kan klara mig själv med att bo i Kabul. Jag kan inte ens hyra ett hotellrum i Afghanistan som ensam tjej. Jag förstår inte hur de tänker!

Dör hellre i Sverige

Atefe är mycket väl medveten om vad det skulle innebära att skickas tillbaka.

– Jag vet vad som kommer hända med mig där. Jag är ju därifrån så jag vet hur man blir behandlad. Om jag ska vara där och alla får reda på att jag är ensam tjej kan de bestämma över mig, menar Atefe.

– Jag älskar mitt land. Men just nu är det talibaner, radikala islamister, som styr landet och inte vi afghaner. Jag vill inte bli torterad av dem – då dör jag hellre här än där, det har jag bestämt. Jag kommer inte ha ett liv i Afghanistan, det vet jag.

Har du träffat andra som är i din situation?

– Ja, det har jag. Inte i Arvika, men i Karlstad till exempel. Jag pluggar jättemycket och jobbar som timvikarie, så jag har inte tid för att träffa vänner och sånt, men jag är ganska aktiv i olika Facebook-grupper.

För de allra flesta som har fått uppehållstillstånd via gymnasielagen har det inte blivit något förnyat uppehållstillstånd.

– Totalt fick 7 600 ensamkommande uppehållstillstånd enligt gymnasielagen, och hittills har 127 lyckats få permanent uppehållstillstånd, säger Atefe.

Oväntat jobberbjudande

Historien om Atefe tog dock nyligen en helt annan vändning – av det oväntade slaget.

För bara en knapp vecka efter att intervjun gjordes fick hon ett överraskande telefonsamtal från rektorn på Taserudsgymnasiet, Jenny-Anne Jakobsson.

– Min rektor ringde mig i onsdags och sa att hon kan anställa mig från höstterminen tillsvidare, berättar Atefe som inte riktigt var beredd på så pass positiva nyheter:

– Jag trodde aldrig på att kunna få en tjänst i Arvika och på Taserudsgymnasiet!

När hon ringde frågade jag: ”Är du säker på att du ringt rätt person nu?”

Atefe kommer alltså jobba som studiehandledare från och med i höst.

Hur chockad blev du?

– Det går inte att beskriva! Innan hade jag svårt att sova, för jag visste inte vad som skulle hända, och efter samtalet hade jag svårare att sova för att jag var så chockad, säger Atefe som först inte vågade tro på sin rektor:

– Det var ju omöjligt att få en sån tjänst. När hon ringde frågade jag: ”Är du säker på att du ringt rätt person nu?”.

Hur känns det här då? Ser du lite ljusare på framtiden nu?

– Ja, den här tjänsten kommer verkligen att förändra mitt liv. Nu känns det som att det är dags att leva. Jag hade tappat tron på framtiden, nu ser det plötsligt ljust ut. Jag kommer så klart tacka ja. Jag är väldigt glad och tacksam över att få en sån tjänst.

Atefe har dock större planer än så för framtiden.

– Mitt mål är att bli jurist, så jag kommer nog jobba två år här och sen läsa vidare.

Har du berättat för din familj om de glada nyheterna än?

– Nej, inte än! Jag vill få papperen först.

Tjänsten som studiehandledare kommer vara välbehövlig för skolan framöver, enligt rektorn själv:

– Vi är i ett läge där vi ser över bemanningen för nästa år. Då uppstår nya behov och vi ser vilka vi kan anställa till olika uppdrag, säger Jenny-Anne Jakobsson.

– Det är ganska många elever som kommer och har andra modersmål än svenska. Vi har pratat om hur vi kan stärka upp det här och vi ser att vi behöver utöka det vi har.

Varför vill ni anställa Atefe?

– Det är en utmärkt möjlighet att anställa en så kompetent person, naturligtvis ser vi hennes kvaliteter. Det är så klart bra för henne också, men vi är noga med att vi rekryterar på samma sätt som alltid.

Atefes bakgrund är faktiskt något som har talat till hennes fördel i det här fallet.

– Om man tänker på tjänsten så är kritiken generellt att det är svårt att rekrytera till det här, för det är svårt med erfarenheter av språket och färska ämneskunskaper, menar Jakobsson och fortsätter:

– För många elever är de olika kurserna i gymnasiet en stor utmaning. Begrepp och sammanhang kan vara svåra att förstå och då är studiehandledning på det egna språket ett viktigt stöd för att komma vidare.

Frågan engagerar

Frågorna kring migration och ensamkommande flyktingar har hamnat mycket i skymundan i och med coronapandemin – men engagemang saknas inte.

Atefe har själv skrivit insändare om sin situation, vilket bland annat lokalpolitikern Gösta Frödin (L) har lyft upp i en egen insändare därefter.

”När gymnasielagen och flyktingars möjlighet att få eller inte få stanna i Sverige debatteras politiskt, så hamnar fokus på siffror, volymer, och regelverk. Individperspektivet kommer bort eller ges mycket lite värde. Atefes insändare ger just den personliga berättelsen som vanligen saknas, och varför det är viktigt för oss i Sverige att ha en humanistisk syn på människor som med fara för sina liv flyr från förtryck och utsatthet.”, skriver Frödin i sin insändare bland annat.

Något Atefe varit tacksam för.