Är värmlänningar för kaxiga?

Helg
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Vi måste tala om den värmländska kaxigheten.

Vi måste tala om ifall den gått får långt.

Svåra frågor, jag vet – men många lever ju gott på den mera välbekanta värmländska trevligheten, så frågan vi måste ställa är om kaxigheten faktiskt gått för långt.

Vi börjar med Sven-Ingvars.

Visste ni att Sven-Ingvars blir folkpensionärer den här veckan? Det är faktiskt sant och på sociala medier kunde man läsa inte bara att de fyller 65 utan också en underbar uppdatering om supergitarristen Ingvar Karlsson som fyllde år själv i måndags – inte mindre än 83 – och i ett tidlöst uttalande noterade:

– Ja man är ju inte 80 längre…

Kjell Andersson – svensk skivindustris gudfader som legat bakom artister som Ulf Lundell, Plura, Gyllene Tider och Roxette – hyllar både gitarristen Ingvar Karlsson och bandet Sven-Ingvars i sin nya memoarbok ”Ingen går hel ur det här”. Han skryter om att det var han som lyckades genomdriva att Sven-Ingvars fick börja spela själva på sina egna skivor istället för de inhyrda studiomusiker som var det vanliga på 60- och 70-talet och han hyllar Sven Ingvars som rockband. Han skriver visserligen om Sven-Ingvars bland andra dansband men ber snabbt om ursäkt för det:

– Förlåt Sven-Erik och Ingvar, Sven-Ingvars är naturligtvis inget dansband, ni är och har sedan ni bildades 1956 varit ett traditionellt rock ´n´ rollband av allra högsta klass.

Kan det sägas bättre. Kjell Anderssons bok är fantastisk. Den stora generationsromanen för såna som mig, människor som lever och dör med musiken som huvudlinje.

Sven-Ingvars världsklass, alltså.

Värmländsk världsklass. Alltid.

Sen berättar min precis lagom inbäddade centralkälla en story från tiden när världsherraväldet verkligen låg bakom hörnet. Hen berättar om när Sven-Ingvars hälldes in i en taxi nånstans och Ingvar Karlsson på lugn och saklig Säffle-dialekt sa till chauffören en smula echaufferad:

– Kör oss vart du vill – hela världen vill ha oss!

Inga konstigheter.

Sven Ingvars-klass.

Grattis till det – och till 83 succéår.

Och till statusen som folkpensionär. Världens yngsta.

Mera värmländsk världsklass:

Carina Bergfeldt sände sista programmet av sin tv-show i helgen som gick och det var som vanligt vansinnigt bra. Taktiken att programledaren vaggade in den gamle pedofilkramaren Fredrick Federley i lugn och trygg känsla av att få prata om hur synd det var om honom som hamnat i media för att han varit gift med en snuskgubbe var genial – samtidigt som den värmländske giftormen Hanna Hellquist vilade till synes slött i soffhörnan innan hon snabbt ställde de självklara frågorna om varför man vill ligga med en man som våldtar barn.

Federley blev kränkt, läste jag på Facebook. Så fult gjort av Carina och Hanna. Kränkande.

Så bra gjort, tänkte jag. Så genialt. Så värmländskt självklart. Världsklass. Hönsodlaren Hellquist i Grums frågade det alla ville veta. Hon är min nya idol. Och Carina.

På tal om världsklass måste jag berätta om Alex Schulmans bok ”Överlevarna” som kom förra året. Den utspelar sig mest i östra Värmland som Schulmans böcker brukar göra. Boken är såld till en massa språk, berättar författaren och det kan man bara gratulera honom till.

Hela världen vill ha mig, typ.

När jag var inne på USA-nätsajten Amazon häromdagen för att kolla några saker snubblade jag över boken och kunde läsa hur den lanseras av det amerikanska förlaget.

Det är inga små ord, om man säger.

Vi talar om en litterär sensation, uppenbarligen. Nobelklass – fast bättre.

Han jämförs med giganter som Edward St Aubyn, Ian McEwan och den nya skotska sensationen Douglas Stuart vars roman ”Shuggie Bain” vunnit alla priser som finns och är en fantastisk uppväxtskildring av arbetsklass och en homosexuell pojkes villkor i Glasgow. En klassiker redan nu.

Alex nämns dessutom i samma mening som Ian McEwans bok ”Atonement” (”Försoning” på svenska och på bio). En makalös bok, nästan lika bra film. Sju Oscars-nomineringar. Ett mästerverk om andra världskriget. Downton Abbey fast bättre. Skulle kunna ge honom nobelpriset. Varje år.

Bara att gratulera Schulman till lanseringen.

Stora ord, onekligen.

Själv blev han ju inte ens nominerad till Augustpriset i Sverige. På Storytel har boken lumpna 3.80 i läsarbetyg. Bara obetydligt mer än Schulmans andra bok ”Bajsfesten”.

Så kan det gå.

Men att jämföra med Ian McEwan och just ”Atonement” var kanske att ta i. Lite i alla fall. Nästan som om min bok Sportgrodor 6 skulle jämföras med Homeros.

VECKANS OOOPS Ni kanske minns Floskeltoppen och omstridda klassikern från Arne Hegerfors om att ”Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk”. Nu har Svenska Dagbladet gjort det igen – det här är ju solklar etta på veckans lista. På gott och ont. (Tack för tipset, Anders Nilsson)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.