Konsekvenserna av coronapandemin kommer vi att få leva med länge. Det gäller inte minst för den uppväxande generationen, som allvarligt riskerar att bli något av en "förlorad generation", för att använda orden från Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson.
Nyligen kom organisationen Bris – Barnens rätt i samhället – med sin årsrapport för 2020. Föga förvånande så handlade det mycket om hur illa barn har farit under pandemiåret. Under året fick de 31 000 samtal från barn och unga som mådde dåligt, en ökning med 16 procent mot året innan. Efter jullovet rapporterade de också att de då fick 40 procent fler samtal jämfört med julen innan.
När fler stannar hemma, på grund av distansarbete, distansundervisning eller arbetslöshet i coronakrisens spår, så ökar också familjekonflikterna, den psykiska ohälsan och övergreppen, enligt Bris. Orosanmälningarna till socialtjänsten har också ökat under pandemin, enligt Socialstyrelsen. Johan Carlson, som är generaldirektör för Folkhälsomyndigheten, varnar för att en hel generation kan bli traumatiserade av pandemin.
Detta är sannerligen varningsord att ta på största allvar. Barnhälsan kommer att stå högt på dagordningen efter pandemin, enligt Carlson. Men den borde göra det redan nu. Till viss del har det varit så. Barns och ungas hälsa har legat i vågskålen när olika åtgärder mot pandemin vidtagits. Många länder som haft betydligt hårdare restriktioner, och i princip satt den egna befolkningen i hemkarantän, kommer att få än svårare problem.
Det har varit lätt att skälla på unga för att de inte tar pandemin på tillräckligt stort allvar, för att de inte respekterar alla restriktioner och festar loss. Det är förstås många gånger en nidbild som visar liten förståelse för hur det är att vara ung. För den som är medelålders eller ännu äldre är ett år kanske inte så mycket att orda om. Men för barn och ungdomar är det en smärre evighet – det utgör ju en stor andel av det liv man levt.
Att inte kunna gå i skolan som vanligt gör att man inte lär sig ordentligt. Distansundervisning kan omöjligen kompensera för bortfallet, särskilt för de yngre eller för de med särskilda behov. Man tappar sociala kontakter med både vuxna och jämnåriga kamrater. Man förlorar en massa erfarenheter som svårligen låter sig åtgärdas i efterhand. Skolavslutningar och studentfirande som fick ställas in kommer inte tillbaka. Att tillbringa halva gymnasietiden på distans känns deprimerande.
För de som börjar studera på universitet och högskolor, då man ofta flyttar hemifrån till en ny ort, innebär det att starten på studentlivet inte blir som man tänkt sig. Man blir isolerad i det nya studentrummet och kan inte lära känna några nya människor. Inte precis den start man önskar sig av vuxenlivet. Eller för all del de som vill gå ut i arbetslivet men får svårt att hitta jobb. Tänk på det nästa gång det är frestande att skälla på de unga.