Rösta nej till EU:s coronafond

Ledare | Coronaviruset
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det kommer att regna lånade pengar över de mindre skötsamma.
Foto: Burhan Ozbilici/AP
I morgon kommer riksdagen – tyvärr – att rösta för både EU:s långtidsbudget och återhämtningsfonden för coronakrisen. Dessa beslut kommer ofrånkomligen att föra in EU i en ny och alltmer överstatlig riktning. Och detta utan att det har varit någon egentlig debatt om saken.

Det är inte lite pengar det handlar om heller. I den så kallade återhämtningsfonden ingår lån och bidrag på motsvarande 7,5 biljoner kronor, eller 7 500 miljarder kronor, en svindlande summa. För Sveriges del beräknas det kosta 150 miljarder kronor. Fonden kommer att binda upp oss ända till 2058, och det finns inga garantier för att den är tillfällig. Redan hörs krav nere på kontinenten att den skall permanenteras, bland annat från Europeiska centralbanken.

Att kalla det en fond för medlemsländerna att återhämta sig efter coronakrisen är också magstarkt, för att inte säga vilseledande. Det finns ingen koppling mellan hur länderna drabbats av coronan och vilka lån och bidrag de kan få. Det handlar om hur illa de ligger till statsfinansiellt, och är problem som funnits långt innan coronan kom.

Istället är fonden ett oblygt försök att komma till rätta med de obalanser inom euro-området som kom i dagens ljus under finanskrisen, och som för många blev en eurokris. Varför skall Sverige, som inte ens är med i valutaunionen, vara med och lösa ut euro-länder som inte fått fart på sin ekonomi med nödvändiga strukturreformer? Redan där borde vi ha dragit öronen åt oss.

En sådan här fond kommer också ofrånkomligen att leda till att EU får egen beskattningsrätt. Förutom tullar och några liknande avgifter finansieras unionen i dag mest av medlemsländerna, något som tack och lov utgör en hämmande faktor på de mest expansionistiska eurokraterna. Men de lån som fonden kommer att ta upp måste återbetalas. Eftersom det är medlemsländerna som kommer att gå i borgen för lånen så är det inte nettomottagarna som kommer att få betala, utan vi andra, genom höjda EU-avgifter och beskattningsrätt för EU.

Nu finns det en stor majoritet för det här i riksdagen – bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är emot. Att ett parti som Moderaterna, som säger sig vilja ha ett smalare men vassare EU, accepterar den största utvidgningen någonsin av EU:s makt är en gåta. De halvkvävda motiveringar som hörs övertygar inte, det handlar mer om att det skulle störa den egna självbilden av att vara ett Europapositivt och internationalistiskt parti om man röstade nej.

Men varför skall vi bry oss om en sådan självbild, särskilt som den leder till något så destruktivt som en dyrare och ännu mer överstatlig union? Visst skulle det bli kaos och oreda nere i Bryssel om riksdagen tvingade fram ett svenskt veto, men än sedan då? EU skulle må bra av ett sådant uppvaknande och inte inbilla sig att man kan agera hur som helst, bara man klär det i fina ord.

I elfte timmen går nu Moderata ungdomsförbundet ut och kräver i en debattartikel i Svenska Dagbladet (20/3) att moderpartiet röstar nej. Men frågan är dessvärre redan avgjord. Den avgjordes i praktiken redan i somras utan alltför mycket debatt, och sedan dess har det varit tyst. Att komma nu och kräva saker är för sent. Nu blir det ett ja och Sverige kommer som vanligt att sitta still i båten och köras över under kommande decennier.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.