En älv flyter genom ett glesbefolkat landskap, fyllt av magiska berättelser, folktro och farliga krafter som inte bör utmanas.
Karlstadsbon Lars Landgren har skapat en högst annorlunda roman som värmlänningar känner igen sig i. Han är debutanten som blev antagen av Bonniers med sitt allra första bokmanus.
Älven som Lars Landgren skriver om är Ljusnan, som flyter genom hans barndomslandskap Hälsingland, där den lilla byn Storhaga var hans startpunkt.
I boken Ljusnan du mörka färdas två personer i en båt genom landskapet och längs denna vattenväg möter läsaren också en flod av berättelser. Lars Landgren syr ihop nutid och dåtid med övernaturliga inslag som både sytråd och röd tråd.
En man bär in skräcken i sitt hem när han köpt en mytomspunnen klocka på en auktion. En utsatt flicka får råd av småfolket med extremt resultat. En författare får hjälp från andra sidan, ett troll hotar ett barn som gått vilse i skogen, en ung kvinna dras ner i älven...
Lars Landgrens vattenväg är fylld av faror och läsaren kan bli mörkrädd.
Vad säger rädslorna om oss som människor?
– Den gamla folktron handlar ofta om att man bryter olika kontrakt med naturen, att man gett sig över dit man inte hade rätt att vara. Den moderna människan har en rädsla för det som är ogreppbart eller tillhör det förindustriella, eller att vara ute i skogen, utanför den kontrollerade sfären, säger han.
Kanske kan man le åt hur folk trodde förr, men hur kaxig är man själv en mörk kväll på väg mot tvättstugan...
– Man reagerar ju instinktivt, oavsett hur rationell man är. Man börjar föreställa sig saker om man hör ljud och man kan inte riktigt styra över det där själv.
Känns bekant
Det mesta i berättelserna har han hittat på, men där finns också inslag av berättelser och platser han hört om under sin uppväxt.
– Det är pusselbitar från olika håll som satts ihop. Om man skulle ge ut en bok som hette Läskiga händelser i Hälsingland, skulle inget av det här vara med egentligen. Det finns ganska svaga eller otydliga förlagor. Namn kan finnas, som Brudstenen, det är en sten där ett brudpar drunknade. Det är nedanför min mammas hus i Ljusdal.
Även värmlänningar kommer att känna igen sig i boken, inte bara för att Värmland också genomflyts av en älv.
– Min pappa kommer från Mangskog så en del i min sinnevärld är hämtat från de trakterna också, säger han.
Det går också att dra paralleller till Selma Lagerlöf, som också hon gärna laborerade med övernaturliga inslag.
Hur mycket skrock och sånt tror du själv på?
– Inget alls, säger han.
Farligt för kvinnor
Ändå är det just han som tar gammal folktro in i det moderna samhället i en roman som ställer frågor inte bara om människans personliga vägval och beslut, utan också om samhällsutveckling och kampen mellan stad och land.
Ofta är de kvinnor som råkar illa ut i berättelserna.
– De flesta historierna behandlar något slags missförhållande i samhället och ska man tänka vilka som finns är det ofta lätt att hitta utsatta kvinnor, säger han.
Slumpen slog till
Han tycker om att skriva surrealism, men att han hamnat i spök- och skräckgenren tillskriver han delvis slumpen. Han gick en universitetskurs i kreativt skrivande och skickade in några spökhistorier till Creepy-podden i Sveriges radio. Han fick bra gensvar.
– Det var en slumpartad ingång i skräckgenren. Det blev bara så.
Han fortsatte att skriva och till slut hade han historier nog för en hel bok. Då skrev han även en ramberättelse, som löst knyter dem samman, lite inspirerad av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, men istället för en resa längs Kongo-floden, blir det alltså längs Ljusnan.
– Det blev en idé om att de reser nerför floden, in i en ociviliserad del av världen, så som landsbygden kanske ses ibland, en bortglömd eller åsidosatt del av världen.
Jobbar på nästa bok
Det har gått ett och ett halvt år, drygt, sedan han skickade in manuset till Bonniers och fick det positiva beskedet.
– Det var verkligen över förväntan. Man ställer in sig på att allt ska gå dåligt, som ett slags försvarsmekanism, säger han.
Han är utbildad lärare, jobbar på Sundsta-Älvkullegymnasiet, men nu kan han med fog också kalla sig författare. Han jobbar redan med nästa bokprojekt.
– Den utspelar sig också i Hälsingland, men inte längs Ljusnan utan jag drar ett streck från andra hållet, från öst till väst, längs Pilgrimsleden.
I den kommande boken lämnar han spökhistorierna och skräcken.
– Jag vill inte säga att det är något fel på spökhistorier, men jag är nog ganska klar med det tror jag. Det jag skriver på nu har kanske en dragning åt det hållet, men mer åt det allegoriska eller magisk realism, men inget skräcktema.
Uppskattar landsbygden
Däremot är han kvar i glesbygden. Efter uppväxten i Ljusdal har han bott i såväl Stockholm som på Irland, och har även jobbat som lärare i Kina och Kazakstan. Till Karlstad flyttade han och sambon i höstas, men Hälsingland bär han med sig.
– På sätt och vis har jag väl aldrig övergivit Hälsingland som mitt gravitationscentrum ändå. Egentligen är det ett större glapp att flytta från Mangskog till Karlstad, än att flytta från Hälsingland till Värmland. Det finns större beröringspunkter ibland mellan landsbygd i olika delar av världen än vad det finns mellan landsbygd och stad inom samma land.
Att skriva om Stockholm lockar inte:
– Jag har nog aldrig varit så mycket del av den urbana kulturen ens när jag bodde i Stockholm. Om jag skulle skriva en Stockholms-roman blir det en gnällig Hjalmar Söderberg som går runt i stan och tycker att allt är fult. Det vet jag inte om det varit så intressant för mig eller någon annan.