SM-vinnaren Jonna Didriksson om lantbruksmentalitet och komatchningar

Jonna Didriksson, 25, är en mångsysslare inom det gröna näringslivet. Hon jobbar heltid med koavel, driver eget köttföretag, är ordförande för LRF Ungdomen Värmland och tar SM-guld i amerikansk fotboll vid sidan av.

Jonna Didrikssons familj har alltid varit nära sammansvetsad. Under hela uppväxten har hennes mamma med bröder drivit lantbruket på gården Ängen i Borgvik utanför Grums. Nu hyr Jonna Didriksson ett eget hus 500 meter därifrån.

– Vi är sex kusiner, varav fem i ungefär samma ålder, så det har blivit som en syskonrelation. Vi träffas allihop ganska ofta, firar allas födelsedagar och har stora julfiranden. Det har inte alltid varit guld och gröna skogar, men det har varit fint att ha så många så nära, berättar hon.

Siktet var tidigt inställt på att fortsätta i familjens fotspår. Att läsa lantbrukslinjen på Lillerud under gymnasiet var ett av Jonna Didrikssons stora mål. Efter studenten arbetade hon några år på en mjölkgård på Segerstad innan hon läste vidare till agrotekniker med inriktning mot djur och ekonomi.

Lantbruksmentalitet

I dag är fyra av de fem äldsta kusinerna utbildade inom den gröna näringen.

– Den som blev socionom sticker väl ut, säger Jonna Didriksson.

Vad är fördelarna med att jobba inom lantbruket?

– Det är ett fritt jobb med mycket eget ansvar. Man bestämmer själv hur man lägger upp det, även om det är mycket säsongsbetonat. Vissa dagar är det hur mycket som helst, medan andra dagar är lugnare. Man kan ta en lucka mitt på dagen och jobba klart på kvällen. Om man är engagerad i olika saker träffar man mycket roligt folk. Och det finns en trevlig mentalitet.

Vad utmärker den mentaliteten?

– Oftast driver en hel familj ett lantbruk och alla har sin egen roll. Det brukar vara trevligt och välkomnande. Man blir bjuden på kaffe och bullar och det är en så mysig stämning. Man tar hand om varandra. Om man kommer till en konkurrerande gård så spelar det ingen roll, folk är alltid trevliga. De flesta känner varandra och man kan prata gamla minnen. ”De sålde kor till dem”. Det blir väldigt familjärt.

Finns det några nackdelar?

– Absolut. Även om det låter så skimrande och fint så kan det bli mycket ensamarbete och stressigt. Det är ofta en pressad ekonomi som gör att folk får jobba hårt. Har man bra snurr och kan ha folk anställda så kan man vara ledig ibland. Annars kanske man inte kan åka på semester med sina barn och man hinner inte åka på möten och träffa andra för att ekonomin är så pass dålig.

Utsatthet

Enligt Jonna Didriksson har de större lantbruksföretagen oftast helt andra förutsättningar.

– De små aktörerna har mycket mindre spelrum. Vem ska man be om hjälp? Man vill inte ta in vem som helst som ska ta hand om ens djur. Man är mindre utsatt när man är större.

I dag är Jonna Didriksson heltidsanställd som avelssäljare och avelsrådgivare hos Växa Sverige i Kil. Hon driver även eget företag som köttproducent och är ordförande för Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) Ungdomen Värmland.

Var kommer engagemanget ifrån?

– Jag tror det är ett släktdrag. Min mamma är också med överallt. Och både mor- och farföräldrar har varit engagerade i allt från politiken till styrelser. Jag tycker att det är rolig att träffa folk – det är min stora drivkraft. Jag spelar amerikansk fotboll också, och det tar mycket tid. Man jobbar, sedan tränar man och köttet är mer en hobbyverksamhet. Det kommer stötvis när jag får in ett djur. Så folk köper inte varje dag.

Borgvikskött

Jonna Didriksson startade Borgvikskött ihop med två vänner som ett UF-företag under tiden på Lillerud. Då de bor på olika platser har hon valt att driva det vidare i egen regi. Köttet kommer från korna på föräldragården och allt styckas och paketeras i Kil innan det säljs till privatpersoner.

– Det går så bra som jag gör det. Jag har byggt upp en kundkrets som vill köpa lokalproducerat och ha kontakt med ägaren. För mig är inkomsterna ett framtida sparande.

Tjänsten på Växa Sverige har hon haft i knappt ett år. Företaget drivs av och med bönder och finns på omkring 25 platser i landet. De sysslar bland annat med avbytarservice, avelsrådgivning och rådgivning inom företags- och affärsutveckling.

Avelssäljare

För Jonna Didriksson ligger fokus på koavel i Värmland och Dalsland.

– Jag säljer avelsdoser till bönder på olika gårdar. Och jag matchar kor med tjurar, så de får så fina djur som möjligt, berättar hon.

Hur vet man vilka djur som matchar?

– Det finns program som hjälper oss med det. Man bedömer djuren exteriört och tittar på olika värden, som fett och protein, och ser hur kroppen och hälsan ser ut. Det finns många parametrar där man kan se hur juvren kommer vara, hur mycket de mjölkar, vinklar på fötter, längden på spenar och hur tätt de sitter – det är ganska avancerat.

Många väljer att ta doser från tjurar som inte har anlag för horn, då hornen kan skada både människor och övriga djurbeståndet.

– Men framför allt vill man ha en ko som lever länge, säger Jonna Didriksson.

SM-guld

På den fritid som blir över spelar hon sedan nio år tillbaka amerikansk fotboll i Carlstad Crusaders, som offensiv och defensiv linje. Från början tränade hon med killarna, innan det startades ett damlag något år senare.

– Det här blir min tionde säsong. Vi har vunnit SM-guld 2018, 2019 och 2020 så det går ganska bra.

Vad betyder träningen för dig?

– Den ger endorfiner och får mig att må bra. När man är trött och sliten och inte mår så bra är det skönt att komma ut och träffa lagkompisarna och träna ur sig det. Men det går åt mycket tid. Jag vill inte ens räkna på det, för då går jag nog in i väggen.

700 medlemmar

I december förra året tog Jonna Didriksson över ordförandeskapet i LRF Ungdomen Värmland. I länet har förbundet omkring 700 medlemmar mellan 16 och 36 år.

– Jag har än så länge fokuserat på att få struktur och komma in i rollen. Vår förra ordföranden hade suttit ganska länge och kunde sålla. Det behöver jag lära mig, och det tänker jag att man gör med tiden. Jag vill vara en bra ledare som tar oss igenom den här tråkiga tiden när vi bara ses över Teams.

Vilka frågor är viktiga för unga lantbrukare i dag?

– Nu är det mycket fokus på generationsskiften där äldre bönder försöker få in yngre. Och viltfrågor, som förstörelse av grödor. Men det svänger mycket, de djupaste frågorna går oftast upp till stora LRF. Där handlar det mycket om vattendirektiv, hur man ska behandla olika vattendrag, hur nära man får bygga och så vidare. Och frågor om djurrättsaktivism. Jag vet att det är ett stort problem i Sverige i stort. Det händer här med, men jag vet inte hur mycket det är i länet. Jag tror att de som har minkar och grisar är mer utsatta än de som exempelvis har kor, säger Jonna Didriksson.

Nätverk

Hon drivs mycket av det sociala och värderar erfarenhetsutbytet med andra högt. Genom LRF har hon byggt ett kontaktnät som hon hoppas ska gynna samtliga medlemmar.

– Vi sysslar mycket med den sociala biten, det tycker jag är det viktigaste. Att träffa unga bönder och få till ett nätverk, så man vet vart man ska vända sig om man ska starta någon verksamhet eller om det krisar. I de lägen där djur far illa ligger det ofta en kris bakom. Genom LRF finns det många som kan hjälpa till. Och många har varit med om generationsskiften. Det ger mycket att kunna fråga andra hur de gjort.

När det gäller familjen Didrikssons gård i Borgvik är det inte bestämt vem eller vilka som ska ta över i framtiden. Klart är att Jonna Didriksson vill fortsätta jobba med kor.

– Det är mitt stora intresse i livet. Det är därför jag är kvar i branschen. Kor är trevliga djur, säger hon.

Har du några andra mål eller drömmar?

– Det har gått så fort de senaste åren. Jag satte mycket mål när jag var yngre, men de har jag uppnått. Jag ville gå på Lillerud och åka till Nya Zeeland och jobba. Jag kom hem från Nya Zeeland förra våren efter att ha jobbat på mjölkgårdar där under ett halvår. Nu försöker jag få ordning på det jag tagit på mig och lyckas med det.

Framför allt hoppas hon att viruset går över så hon kan ta sig ut och träffa folk igen.

– Det är svårt att skapa kontakter och bygga relationer när man inte träffas.

Blir du kvar inom lantbruket?

– Absolut. Det är en livsstil. Det är inte många som orkar bli väckta en lördagsnatt för att ens kossa springer ute. På helgen är man ledig, men inom lantbruket händer det alltid något. Det gillar jag verkligen. Alla dagar är inte lika. Det skulle kännas konstigt att gå över till ett vanligt jobb när man är uppvuxen i den här mentalitet och sättet.