Någon har berättat för min yngsta dotter om barnkonventionen, vad den innebär och att den är lag.
Jag vill inte peka några fingrar men jag misstänker att förskolan har någonting med saken att göra. I ett nobelt syfte, säkert. På grund av detta kan nu en konversation med min dotter låta som följer:
– Lilly, nu är det mat.
– Jag vill inte. Stopp min kropp.
– Men det är köttbullar.
– Jag vill inte ändå. Du har inte frågat mig först. Du måste fråga mig först. Det är lag.
Eller:
– Lilly, jag vill att du kissar innan vi sätter oss i bilen.
– Jag vill inte. Stopp min kropp.
– Men vi ska åka långt och jag tycker att det är så tråkigt att behöva kissa med dig vid en busshållplats. Framför allt nu när det regnar.
– Jag vill inte åka bil heller. Det är lag.
En del av mig jublar, men den delen är i stunden inte så stor. Den andra lite mer närvarande delen av mig känner något jag skulle vilja beskriva som frustration.
Missbruket av barnkonventionen på hemmaplan till trots tycker jag så klart att den bör hyllas och firas varje dag. Och, framför allt, användas. Bara inte i köttbullsrelaterade frågor.
Det är framför allt barnkonventionen vi nu kan luta oss mot då vi argumenterar för barns rätt att bli hörda, komma till tals och tas på allvar i bland annat vårdnadstvister. Antalet vårdnadstvister har ökat lavinartat de senaste åren och de har en otäck förmåga att dra ut på tiden. Det de alla har gemensamt är att de rör frågor som direkt påverkar här och nu OCH framtiden för de berörda barnen.
Regeringen har nyligen lämnat förslag på lagändringar som syftar till att förtydliga att det är barnets bästa som ska vara vägledande i dessa processer. Att barnet ska få komma till tals och höras även om en förälder motsätter sig det, föreslås bland annat. Men vänta nu, är det inte redan så undrar kanske du? Svar nej.
Det är även barnkonventionen ett stort antal remissinstanser har hänvisat till i arbetet med framtagande av förslaget på den nya brottsrubriceringen barnfridsbrott. Ett straffrättsligt skydd för barn som bevittnar brott mellan närstående. Alltså, att pappa misshandlar mamma framför barnen kommer inte enbart att ses som ett brott mot mamma utan även mot barnen. Det känns självklart. Lika självklart som att barnaga medför ett straffansvar. Lika självklart som att barn som utsatts för våld från en förälder inte mot sin vilja ska tvingas träffa denne förälder. Ändå är det liksom inte så självklart för de 1 av 10 barn som idag bevittnar våld i hemmet eller de cirka 3 000 barn som årligen bor med sin mamma på ett skyddat boende. Skyddat från vad? Från pappans eller annan närståendes våldsutövande mot deras mamma och/eller dem själva.
Det finns ett stort utrymme i svensk lag att även fortsättningsvis lagstifta in barnens röster i de frågor som direkt berör dem. Att sätta deras bästa i centrum i alla frågor som har en direkt inverkan på deras liv. Just nu rör det på sig och det är vi många som hurrar för.
Jag skulle dock vilja uppmana lagstiftaren att skynda på lite. Om 13 år blir min dotter myndig och jag utgår från att hon då kommer att vara politiskt aktiv, om än bara i vissa väl utvalda sakfrågor. Jag är också ganska säker på att hon kommer att bli något av en rättshaverist.