Jehovas vittne – men fortfarande den vänliga grannen

Insändare
PUBLICERAD:
Insändarskribenten vittnar om hur människor, exempelvis grannar, förändras när de får reda på att hen är ett Jehovas vittne. Obs, bilden är arrangerad och har inget med personerna i insändaren att göra.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT
Du har förändrats – inte jag. Det är det första jag vill säga. Jag är ett Jehovas vittne och jag blev det efter år av missbruk där bibeln bokstavligt räddat livet på mig.

Med åren har jag förstås predikat en del men också flyttat. Jag har gjort en iakttagelse på vägen.

Så här är det: jag har ganska lätt för mig att prata och jag har alltid – långt innan jag blev ett vittne – varit en person med god empati och en känsla av att vilja hjälpa andra.

Sån var jag och sån är jag.

Men ändå – trots att jag gjort en sån stor förändring i livet så är det du som förändrats – inte jag.

Jag har träffat grannar som jag hjälpt bära upp matkassar eller hålla upp dörren eller så har jag hjälpt någon med tvättmaskinen, skjutsat någon och handlat åt någon annan.

Jag har fått höra av flera att man uppskattat mig så väldigt mycket och det har verkligen värmt mitt hjärta.

Men så har jag berättat att jag är ett Jehovas vittne och då har allt förändrats.

Eller snarare du.

Jag har inte förändrats. Jag var ett vittne när jag bar upp dina matkassar. Jag var ett vittne när jag gav dig skjuts. Jag var ett vittne när vi här om dan hade ett samtal utomhus.

Men du förändrades.

Plötsligt var det som jag fått spetälska eller något.

Du kan inte se på mig längre. Du förbjuder barnen att hälsa på mig. Du förbjuder hunden från att komma fram och du går in när jag går ut.

I mina ögon är det mobbning och inget annat.

Det är en sak om du inte delar vår uppfattning i största allmänhet och tackar nej när vi (före corona) knackat dörr.

Det är en helt annan sak när du värdesatte mig så mycket innan och sedan behandlar mig som om jag vore död efter.

Varken jag eller någon annan av oss vittnen försöker någonsin tvinga på någon annan vår tro så varför är vi pest?

Vi dör hellre än dödar.

Vi sitter i fängelse för att vi vapenvägrar som om det vore illa att vi vägrar mörda andra.

Vi ljuger inte, vi stjäl inte, vi är inte våldsamma och vi fuskar inte med skatten.

Vi gör vårt bästa för att visa kärlek och respekt mot alla och ändå, ja ändå behandlas vi så här.

Ja jag säger som jag sa i början: det är faktiskt ni som förändrats inte vi.

Vi var en vänlig granne för er och vi är fortfarande det. Vi kommer aldrig sluta försöka eftersom vi bland annat lever efter det ni kallar den gyllene regeln: ja, en fast övertygelse om att man ska behandla andra som man själv önskar bli behandlad.

Anonym

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.